söndag, augusti 09, 2009

... i vilken vår hjältinna fått en snabb flashback

Hos Anne-Marie läser jag om att börja skolan. Jag kan relatera till alla hennes tre berättelser; som ettakluttare, som förälder, som lärare. Berättelsen om hennes egen allra första skoldag får ett minne från min egen att ploppa upp; när det mesta var avklarat och fröken, som avrundning, frågade om det var någon som ville något innan det var dags att gå hem för dagen så räckte jag upp handen. "Ja", sa jag, "jag skulle vilja stå där framme där du står och sjunga När lillan kom till jorden". Och det fick jag. Och gjorde.

Jag kan inte låta bli att undra, både för min egen del och för så många andras; vad hände sedan? Var, när och hur började självtilliten malas ner så att bara det att räcka upp handen och svara på en fråga... att våga hävda sin åsikt... sin rätt... att våga kliva fram och ta plats... blev ett snudd på oöverstigligt hinder? Hur kan detta hända och vem, eller vilka, är det som gör detta mot oss? Är det lärare, kamrater, familj, kompisar eller en mer okänd omvärld än så? Mot vilka gör jag själv detta? När och hur försvinner vår tillit till oss själva och omvärlden så att vi blir tvungna att försöka återuppbygga detta för att kunna få ett bra liv, kunna vårda och bevara relationer, skapa oss det liv... det universum... som vi är så väl värda, var och en av oss?

När jag tänker ovanstående blir jag ändå en smula hoppfull. Jag är så nere idag att jag har fysiskt ont. Det värker i ryggen, i armarna, i händerna... jag känner en bokstavlig förlamning. Men jag kan fortfarande tänka, i alla fall. Jag ska göra det nu. Tänka. Tänka på saker som är positiva och som håller mig uppe. Läsa tidningen. Försöka hitta musik som kan lyfta mig lite. Solen skiner ute och en promenad skulle göra mig gott. Kanske tar jag mig utanför dörren.

Sedan.

Inte nu.

Och... me lovely ones... jag tycker inte synd om mig själv. Jag tycker mest jag mår som jag förtjänar.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det där med att du skulle må som du förtjänar tycker jag låter oförtjänt hårt, men jag vet ju inte vad du tänker på förstås, så jag borde nog hålla truten.

Och angående det där första så kanske boken om Rädda Ofelia är nåt att läsa, för en fröken som har tonårsflickor. Tror jag ska läsa den själv, fast den inte handlar om bokstäver på en fläck så vitt jag vet.

Har du testat kaffet?

PB

dyermaker sa...

Jag är hård mot mig själv. Antagligen oförtjänt. Men så är det när jag gör lite bokslut över saker och ting.