Vanligen bestämmer jag mig bara för att ha det och så blir det så. Idag vet jag inte om det hjälper, men jag gör ändå ett försök.
Jag vet inte vad som händer inuti mig. För en 4-5 år sedan hände det mig rätt vad det var och jag fick en viss vana att känna igen förvarningarna, ta mig igenom den nedslagna perioden på olika sätt och sedan komma ut på andra sidan som en helare person. Stärkt på något vis.
Nu var det så längesedan att jag på något vis blev helt överrumplad. Jag tänkte att det kanske mest hade att göra med att min semester var så kort (och att jag saknar min gamla arbetsplats, trots all förträfflighet som också finns här där jag är nu).
Men jag vet inte. Jag tror det ligger annat bakom. Också. Det är som att jag är... rädd. Eller kanske känner mig fastlåst på något vis. Men... är jag egentligen det? Är jag inte hjältinnan i mitt liv, kanske? Gör jag inte ungefär vad jag vill av mitt liv? Vet jag vad jag vill, då? Är det kanske det som spökar? Att jag inte har några egentliga mål utstakade för mig? Att jag lite har tappat bäringen? Att jag vet hur skalet ser ut och ska se ut framöver... jobba... träna... äta... sova... jobba... men att innehållet känns tomt... osäkert..? Jag vet inte.
Tårarna började rinna när jag låste upp till jobbet och larmade av idag. Så kan jag fan inte ha det.
Jag ger det några dagar. Kanske en vecka. Sedan får jag söka alternativa lösningar.
Men jag tror jag löser det. Jag brukar ju faktiskt göra det. Har gjort det hittills. Kanske blir det så här för att jag tillåter mig att faktiskt granska mina negativa tankar. Försöker se vad de vill säga mig? Inte vet jag; jag är ingen pyssolog.
Anyways, me lovely ones, så blir det alltså ett försök till Fin Fredag. Jag har vänner att prata med (och det är jag så tacksam för) och solen skiner och jag ska sluta jobbet lite tidigare idag och träffa en vän för lite strosande, kanske en glass och sedan bio (raraste Jane gav mig två fribiljetter till Sommaren med Göran, häromsistens och de ska givetvis komma till användning!).
Jag vet inte vad som händer inuti mig. För en 4-5 år sedan hände det mig rätt vad det var och jag fick en viss vana att känna igen förvarningarna, ta mig igenom den nedslagna perioden på olika sätt och sedan komma ut på andra sidan som en helare person. Stärkt på något vis.
Nu var det så längesedan att jag på något vis blev helt överrumplad. Jag tänkte att det kanske mest hade att göra med att min semester var så kort (och att jag saknar min gamla arbetsplats, trots all förträfflighet som också finns här där jag är nu).
Men jag vet inte. Jag tror det ligger annat bakom. Också. Det är som att jag är... rädd. Eller kanske känner mig fastlåst på något vis. Men... är jag egentligen det? Är jag inte hjältinnan i mitt liv, kanske? Gör jag inte ungefär vad jag vill av mitt liv? Vet jag vad jag vill, då? Är det kanske det som spökar? Att jag inte har några egentliga mål utstakade för mig? Att jag lite har tappat bäringen? Att jag vet hur skalet ser ut och ska se ut framöver... jobba... träna... äta... sova... jobba... men att innehållet känns tomt... osäkert..? Jag vet inte.
Tårarna började rinna när jag låste upp till jobbet och larmade av idag. Så kan jag fan inte ha det.
Jag ger det några dagar. Kanske en vecka. Sedan får jag söka alternativa lösningar.
Men jag tror jag löser det. Jag brukar ju faktiskt göra det. Har gjort det hittills. Kanske blir det så här för att jag tillåter mig att faktiskt granska mina negativa tankar. Försöker se vad de vill säga mig? Inte vet jag; jag är ingen pyssolog.
Anyways, me lovely ones, så blir det alltså ett försök till Fin Fredag. Jag har vänner att prata med (och det är jag så tacksam för) och solen skiner och jag ska sluta jobbet lite tidigare idag och träffa en vän för lite strosande, kanske en glass och sedan bio (raraste Jane gav mig två fribiljetter till Sommaren med Göran, häromsistens och de ska givetvis komma till användning!).
Inlägg
3 kommentarer:
Du är Hjältinnan i mångas liv! Ha en riktigt Fin Fredag! *kram*
Cal... TACK. Du är en av hjältarna i mitt. *kram*
Åh.. Livet alltså. Så fint men så hårt! Jag skickar några kramar från skåningland och håller tummarna så du får en helt fin och fantastisk helg trots allt. KRAM!
Skicka en kommentar