... i vilken vår hjältinna kommer på

Jag kommer på att jag inte skrivit något särskilt om den nu avslutade Prideveckan. Sanningen att säga har den gått mig ganska spårlöst förbi, om man bortser från den mediala uppmärksamheten. Jag var inne i stan både i torsdags och i går utan att märka av fler HBT-personer än jag brukar. Och de är inte så få, ens till vardags. Jag är en hyfsat skillad iakttagare och missar inte mycket. Men vem höjer på ögonbrynet, ens mentalt, för ett par bögar eller två tjejer som kysser varandra? Inte jag i alla fall. De finns ju där precis som alla andra. Jag kan vara mer benägen att överhuvudtaget märka kära par överhuvudtaget - oavsett kön - ungefär som andra kanske lägger märke till hundägare, gravida, Maidenfans eller langare.

Fast skulle jag möta ett gäng i glitterkläder, tejpade bröstvårtor och/eller strap-ons på trottoaren skulle jag såklart haja till. Och det skulle antagligen vara avsikten med den utstyrseln, oavsett vilka som bar den. Hade jag åkt in och kollat paraden hade jag nog fått se det mesta i den vägen, precis sådär som det ska vara när det är demonstration och karneval i ett. Det får bli nästa sommar, det. Men många glada och kära människor hoppas jag få se varenda dag! Att få kärlek är en fin sak och jag blir glad när de som har den delar med sig av sin lycka. Det är inget att gömma, vare sig i garderoben eller hemma i den trygga tevesoffan. Ut med er, alla kära och glada, och pussas och håll handen och kramas. Hångla!

I år var temat heteronormativiteten. Det behövs sannerligen. Jag undrar om parnormativiteten blir nästa års tema?