Sista dagen. Sista semesterdagen. Jag kan inte minnas att jag någonsin haft sådan sorg och ångest över att börja jobba igen; inte ens den sista pluggsommaren, då jag lyckats vara ledig en hel del och visste att "börja jobba" innebar att både börja städarjävla tre kvällar i veckan och plugga heltid. Men jag bryter ihop snart. Känns det som. Fyra veckor är för lite. På tok för lite. I all synnerhet när jag vet hur otroligt lite det finns att göra på mitt jobb, den första veckan, och troligen den andra också - även om saker och ting kanske börjat komma mer på plats då. Kaos är granne med Gud, påstås det. För mig som är rätt långt ifrån någon Gud - på det inre planet - är närheten till Kaos inte heller särskilt önskvärd.
Det är nog det som är värst, faktiskt; att komma till en arbetsplats där det bara är jag och kanske en vaktis. Kaos i alla utrymmen. Hantverkare. Allt material ligger nerpackat. Läromedel inte levererade. Inga kollegor på plats och ingen gemensam planering. När man börjar på en "vanlig" skola är ju allt ganska uppstyrt de där första dagarna. Alla börjar samtidigt... det är roligt att träffa arbetskamraterna efter en lång tid på olika håll... man fikar och pratar... har lite egentid... man går på möten... är laddade efter en lång, välbehövlig ledighet... har gemensamma aktiviteter... kickoff (vilket vi också ska ha - om 2½ vecka...)... och känner den där förväntan som ligger i luften. Jag skulle ljuga å det grövsta om jag påstod att jag kände någon positiv förväntan nu...
Men jag ska tänka ut en plan. Det ska jag ägna min dag åt. En plan för hur jag ska hantera den här veckan. Det jag kan göra är ju att förkovra mig. Kompetenshöja mig, som det så fint heter. Självstudier, typ. Ska sedan sälja in det till min chef, bara. Han är klok så jag tror inte det är några problem. Och så tillbringa mycket tid med näsan i böcker, kanske på något bibliotek. Och så ska jag ringa en av eleverna och se vad hon har för sig. Är hon ledig och har lust ska jag infria mitt löfte från i vårs och lära henne cykla. Det får räcka så.
Dagen ska alltså vikas åt planering så att jag överlever första jobbveckan. Därutöver ska jag göra en lång promenad. Kameran får följa med. Och ikväll ska jag äta pizza med Ingalill. Det blir en bra avrundning på fyra veckor som jag tycker jag förvaltat väl.
Stay tuned, me lovely ones. Stay tuned.
Det är nog det som är värst, faktiskt; att komma till en arbetsplats där det bara är jag och kanske en vaktis. Kaos i alla utrymmen. Hantverkare. Allt material ligger nerpackat. Läromedel inte levererade. Inga kollegor på plats och ingen gemensam planering. När man börjar på en "vanlig" skola är ju allt ganska uppstyrt de där första dagarna. Alla börjar samtidigt... det är roligt att träffa arbetskamraterna efter en lång tid på olika håll... man fikar och pratar... har lite egentid... man går på möten... är laddade efter en lång, välbehövlig ledighet... har gemensamma aktiviteter... kickoff (vilket vi också ska ha - om 2½ vecka...)... och känner den där förväntan som ligger i luften. Jag skulle ljuga å det grövsta om jag påstod att jag kände någon positiv förväntan nu...
Men jag ska tänka ut en plan. Det ska jag ägna min dag åt. En plan för hur jag ska hantera den här veckan. Det jag kan göra är ju att förkovra mig. Kompetenshöja mig, som det så fint heter. Självstudier, typ. Ska sedan sälja in det till min chef, bara. Han är klok så jag tror inte det är några problem. Och så tillbringa mycket tid med näsan i böcker, kanske på något bibliotek. Och så ska jag ringa en av eleverna och se vad hon har för sig. Är hon ledig och har lust ska jag infria mitt löfte från i vårs och lära henne cykla. Det får räcka så.
Dagen ska alltså vikas åt planering så att jag överlever första jobbveckan. Därutöver ska jag göra en lång promenad. Kameran får följa med. Och ikväll ska jag äta pizza med Ingalill. Det blir en bra avrundning på fyra veckor som jag tycker jag förvaltat väl.
Stay tuned, me lovely ones. Stay tuned.
1 kommentar:
Att lyckas lära en tjej cykla måste vara något av det underbaraste som finns. Hon kommer att känna sig så fri! Håller tummarna för att det går!
Skicka en kommentar