I dagens DN skriver Jenny Jewert "om bitterfittor, strukturer och individens ansvar". Det är ett välskrivet och tänkvärt inlägg. Vi har på så många områden kommit verkligt långt med jämställdheten i vårt land. Men... är det kanske så att detta ändå handlar om väldigt ytliga saker? Sådant som går att lagstifta om. Som känns politiskt korrekt (hej och hå så många män som säger sig vara feminister, t ex...). Som säkert är något vi verkligen vill, men som hemma vid ett smuligt köksbord inte känns lika uppenbart?
För, som Jewert skriver, så må vi ha kommit långt i det offentliga livet men vi har inte nått riktigt innanför dörrarna till våra hem. Jag har några väninnor som utåt sett lever mycket jämställda liv. Deras karlar kan minsann göra dagispackning till ungarna, laga vardagsmat och stryka skjortor. Och ändå är det ständigt strid på kniven. Karlarna verkar inte se att det är skitigt på gränsen till äckligt i badrummet, att man får vada i drivor av smulor och andra matrester på köksgolvet eller att ungarna växt ur förra säsongens gummistövlar. De verkar ta för givet att deras gamla strumpor på ett mirakulöst vis finner sin väg från sovrumsgolvet till byrålådan och att de, minst lika mirakulöst, på denna väg också blir rena och ihoprullade. (I rättvisans namn ska också sägas att inte så få kvinnor på något sätt verkar ta för givet att bilen servas, trädgårdsgången skottas och ungarnas cyklar rullar...) Jag har själv varit där också. Familjens projektledare. Aktiebolaget Olsson, typ. En slags outtalad men mycket tydlig förväntan att jag skulle vara den som tog ansvaret för att allt praktiskt fungerade - trots att jag faktiskt också arbetade heltid (och mer än så ibland).
Det är svårt det här med jämställdhet. Jag får intrycket att en hel del män inte riktigt vill ha en jämställd kvinna. De verkar störas om hon tjänar lika mycket eller mer. Om hon faktiskt klarar det mesta på egen hand och dessutom gör det säger de att de känner sig obehövda. Inte som "riktiga karlar". Men det är viktigt att de får välja var insatserna ska göras. Det ska ske helt på deras villkor. Och det handlar ofta om just insatser. Inte om att helt och fullt dela ett ansvar, oavsett om det gäller barnen, matinköpen, veckostädningen eller tvätten. Dessutom vill de känna sig - och hyllas - som hjältar när de gör dessa insatser...
Andra män hävdar att de är för full jämställdhet, tar det som en ursäkt för att inte göra ett handtag och sedan anklaga sin kvinna för att vara självtillräcklig, envis och/eller maktfullkomlig. För att inte släppa in dem. Och visst finns det sådana kvinnor också. De är säkert rätt många. Men de är sannerligen inte hela förklaringen.
Om detta inte vore en viss spegling av verkligheten skulle, resonerar Jewert, inte en bok som Svelands Bitterfittan fått sådan genomslagskraft som den faktiskt fått. Det kan mycket väl vara så. Kanske det t o m är läge för en uppföljare - Surkuken? ;-)
Här skulle jag nog lagt in en brasklapp nu. Om att det handlar om generaliseringar och att det finns en god portion både män och kvinnor som verkligen får det att fungera. Men... jag struntar i det. Det känns självklart.
Istället skulle jag kunna skriva om hur roligt det också kan vara att göra omtänksamma vardagssaker för den man älskar. Köra en tvätt eller två. Laga en god middag. Skotta fram en brevlåda. Överraska med att göra något den andre egentligen skulle göra bara för att man vet hur glad man gör sin käraste och att det dessutom ger mer tid att göra något annat tillsammans. Att det faktiskt är helt ofarligt att göra sådant för varandra så länge man har ett vakande öga och en öppen dialog så man inte fastnar i ett mönster som på sikt kan kännas som något man inte vill ha eller leva i.
För, som Jewert skriver, så må vi ha kommit långt i det offentliga livet men vi har inte nått riktigt innanför dörrarna till våra hem. Jag har några väninnor som utåt sett lever mycket jämställda liv. Deras karlar kan minsann göra dagispackning till ungarna, laga vardagsmat och stryka skjortor. Och ändå är det ständigt strid på kniven. Karlarna verkar inte se att det är skitigt på gränsen till äckligt i badrummet, att man får vada i drivor av smulor och andra matrester på köksgolvet eller att ungarna växt ur förra säsongens gummistövlar. De verkar ta för givet att deras gamla strumpor på ett mirakulöst vis finner sin väg från sovrumsgolvet till byrålådan och att de, minst lika mirakulöst, på denna väg också blir rena och ihoprullade. (I rättvisans namn ska också sägas att inte så få kvinnor på något sätt verkar ta för givet att bilen servas, trädgårdsgången skottas och ungarnas cyklar rullar...) Jag har själv varit där också. Familjens projektledare. Aktiebolaget Olsson, typ. En slags outtalad men mycket tydlig förväntan att jag skulle vara den som tog ansvaret för att allt praktiskt fungerade - trots att jag faktiskt också arbetade heltid (och mer än så ibland).
Det är svårt det här med jämställdhet. Jag får intrycket att en hel del män inte riktigt vill ha en jämställd kvinna. De verkar störas om hon tjänar lika mycket eller mer. Om hon faktiskt klarar det mesta på egen hand och dessutom gör det säger de att de känner sig obehövda. Inte som "riktiga karlar". Men det är viktigt att de får välja var insatserna ska göras. Det ska ske helt på deras villkor. Och det handlar ofta om just insatser. Inte om att helt och fullt dela ett ansvar, oavsett om det gäller barnen, matinköpen, veckostädningen eller tvätten. Dessutom vill de känna sig - och hyllas - som hjältar när de gör dessa insatser...
Andra män hävdar att de är för full jämställdhet, tar det som en ursäkt för att inte göra ett handtag och sedan anklaga sin kvinna för att vara självtillräcklig, envis och/eller maktfullkomlig. För att inte släppa in dem. Och visst finns det sådana kvinnor också. De är säkert rätt många. Men de är sannerligen inte hela förklaringen.
Om detta inte vore en viss spegling av verkligheten skulle, resonerar Jewert, inte en bok som Svelands Bitterfittan fått sådan genomslagskraft som den faktiskt fått. Det kan mycket väl vara så. Kanske det t o m är läge för en uppföljare - Surkuken? ;-)
Här skulle jag nog lagt in en brasklapp nu. Om att det handlar om generaliseringar och att det finns en god portion både män och kvinnor som verkligen får det att fungera. Men... jag struntar i det. Det känns självklart.
Istället skulle jag kunna skriva om hur roligt det också kan vara att göra omtänksamma vardagssaker för den man älskar. Köra en tvätt eller två. Laga en god middag. Skotta fram en brevlåda. Överraska med att göra något den andre egentligen skulle göra bara för att man vet hur glad man gör sin käraste och att det dessutom ger mer tid att göra något annat tillsammans. Att det faktiskt är helt ofarligt att göra sådant för varandra så länge man har ett vakande öga och en öppen dialog så man inte fastnar i ett mönster som på sikt kan kännas som något man inte vill ha eller leva i.
Det skulle jag kunna skriva om. Men... är inte det också rätt självklart?
Inlägg
5 kommentarer:
Som vanligt så onsynligör man att allt börjar vid partnervalet. Kvinnor och män väljer inte jämlika partners. Kvinnor väljer män som är mer framgångsrika äldre och starkare än de själva.I samma ögonblick som detta valet görs omöjligörs jämstäldheten. Men detta får man inte prata om. Eller är folk bara korkade som inte inser detta.
Så kan det mycket väl vara. Generellt. Det är t o m mycket troligt.
En del av det jag skriver om är dock utifrån vänners och även egna erfarenheter och just i dessa fall stämmer det rätt illa.
Tack för din kommentar! :)
"Surkuken" var ett genialt namn på en uppföljare! :-p
;D
Det har ju utforts tusenvis av studier på det här med manligt/kvinnligt, alla med olika resultat. Jag menar att det absolut har att göra med hur var och en av oss uppfostrats av våra föräldrar och vilka intryck vi fått av vår omgivning under uppväxten (och fortfarande får, för den delen).
Men många studier visar ju också på den biologiska "orsaken" till att vi ta de val vi gör i vuxen ålder. Jag tror på en blandning av det som är biologiskt, medfött, och vår omgivning. Tester där man placerat ett barn i krypåldern på golvet, med 20 noggrannt utvalda leksaker (några "feminina", några "manliga" och några "neutrala")visar att är det en kille så väljer han actionfiguren, oavsett vart den ligger! Om du precis har lärt dig krypa har du inte sett actionfigurer till TV eller knytt några som helst band till den. Jag tror det kommer ta många generationer innan det biologiskt kvinnliga/manliga är borta.
Skicka en kommentar