... i vilken vår hjältinna gjort en insats

Då min lägenhet - ganska mycket pga att jag bara använt den som transitarea - börjat anta formen av ett lokalt katastrofområde skyndade jag mig hem efter jobbet igår (via affären för viss proviantering) för att göra en humanitär insats. Mest riktad mot mig själv, men också till förmån för exempelvis min käraste som ju helst inte ska vända i ytterdörren när han kommer hit... Så jag diskade, plockade, bäddade, fiffade i badrummet, dammsög, rensade lite i kylen, gick ut med sopor och fyllde ljuslyktor och ljusstakar med ljus. Av bara farten bakade jag en plåt alldeles för torra cappucinomuffins också. Sedan tänkte jag att jag var rätt hungrig och att min käraste nog var på ingång så jag började med middagen. Det fick bli pasta och köttfärssås. Det var en liten evighet sedan jag åt det sist och med lite kycklinglever nerhackat i såsen fick den lite extra skjuts. Och nu vet ni också vad som ligger i min lunchlåda, här på jobbet.

Sedan däckade jag. Nästan. Jag blev så trött att jag bara nätt och jämnt orkade hålla min käraste sällskap vid teven en stund efter middagen, och att så småningom krypa i säng kändes som en ren välsignelse! Det brukar det i och för sig göra när min käraste är inblandad, men... ja... ni fattar.

Typisk sak: Just när min käraste anlänt och vi skulle sätta oss att äta ringde min mobil. Det var min granne och arbetskamrat I. som undrade om jag ville komma över på en fika. Nå. Det går fler tåg. Hoppas jag. Ikväll är jag förvisso hemma, men har egentligen inte tid för grannfikor ändå; jag ska skriva en inlämning till rel.vet-kursen.

Nu: Jobba!