På den tiden då min storfamilj (barn, deras far, extrabarn, barns kompisar och senare pojk- och flickvänner) levde i knät på mig 24/7 var en ensam kväll hemma en ofattbar och i det närmaste ouppnåelig lyx. Då festade jag på vaniljyoghurt med kalaspuffar eller kanske gröna bönor direkt ur en konservburk. Bara för att jag kunde, liksom. Nu har jag kommit lite längre på vara-ensam-skalan.
Min käraste ringer när han går iland från ett fartyg i Stockholmstrakten. På spisen puttrar risoni i hönsbuljong. Jag trycker mobilen mellan örat och axeln (vilket går sådär eftersom telefonen är liten och tunn och mitt örhänge är i vägen) och medan vi pratar om dagen som varit finhackar jag schalottenlök, soltorkade tomater (som ligger i en påse och inte i olja) och kalamataoliver och fräser dem i lite olivolja. Vi pratar om att jag fått hem senaste bibban kurslitteratur och det faktum att jag - precis som väntat och kalkylerat - inte hinner hålla samma takt som helfartsstudenterna. När risonin är färdig rör jag snabbt ner ett par äggulor och lite finriven parmesan. Sedan blandar jag ner det uppfrästa, rör ett par varv med en träslev och kör ett par varv med pepparkvarnen över härligheten. Min käraste har en del jobb kvar i kväll så vi önskar varandra god natt, säger rara saker och lägger på, medan jag lägger upp min ensamma middag på en tallrik och dekorerar med lite basilikablad. Jag känner mig lite ensam ikväll. Jag saknar honom. Men jag har kommit en liten bit på väg när det gäller att äta något vettigt och gott även när jag inget middagssällskap har. Det har jag.
Och här är förresten en annan kille - något yngre än min käraste - som har koll på marina grejer!
Min käraste ringer när han går iland från ett fartyg i Stockholmstrakten. På spisen puttrar risoni i hönsbuljong. Jag trycker mobilen mellan örat och axeln (vilket går sådär eftersom telefonen är liten och tunn och mitt örhänge är i vägen) och medan vi pratar om dagen som varit finhackar jag schalottenlök, soltorkade tomater (som ligger i en påse och inte i olja) och kalamataoliver och fräser dem i lite olivolja. Vi pratar om att jag fått hem senaste bibban kurslitteratur och det faktum att jag - precis som väntat och kalkylerat - inte hinner hålla samma takt som helfartsstudenterna. När risonin är färdig rör jag snabbt ner ett par äggulor och lite finriven parmesan. Sedan blandar jag ner det uppfrästa, rör ett par varv med en träslev och kör ett par varv med pepparkvarnen över härligheten. Min käraste har en del jobb kvar i kväll så vi önskar varandra god natt, säger rara saker och lägger på, medan jag lägger upp min ensamma middag på en tallrik och dekorerar med lite basilikablad. Jag känner mig lite ensam ikväll. Jag saknar honom. Men jag har kommit en liten bit på väg när det gäller att äta något vettigt och gott även när jag inget middagssällskap har. Det har jag.
Och här är förresten en annan kille - något yngre än min käraste - som har koll på marina grejer!
Inlägg
2 kommentarer:
Fast... visst var det härligt med storfamiljen ibland också? Alltid middag för ett helt kompani och aldrig något kvar i grytorna... ;) Men ensamlyx är helt klart också en bra grej (och man behöver aldrig vara orolig för att älsklingsmaten inte räcker till en portion till...)!
Det var helt underbart med storfamiljen! Jag saknar er så otroligt mycket! Allra, allra mest dig, Jenny, Johanna & Linus förstås - men också Kim, Martin, Jimmy, Amanda, Mattis, Per Å, Brander, Simi, Dolmen, Malle, Ekologiska Ivar och annat löst folk som kom och gick! :)
Skicka en kommentar