Ska jag kanske göra om bloggen och låta delar av den bli en hjärtespaltsblogg? Mina väninnor och andra kvinnliga bekanta (inte alla, mind you, men tillräckligt många) beklagar sig inför mig om hur deras bättre (?) hälfter inte riktigt når upp till fullkomlighetsribban (och här tänker vi oss "ribba" som nivåmätare och inget annat). De dammsuger för sällan eller skurar inte badrummet på rätt sätt. När de gör en insats vill de ha hyllningar och hjältestatus. De glor på teve jämt och är inte pratbara. De kollar nätporr på reguljär basis men är trista - eller overksamma - i sängen. De vill ha sex jämt. De vill aldrig ha sex. De tar sina kvinnor för givna. Är själviska. De lagar ingen mat själva, men har ändå synpunkter på tillredning och smaksättning. Vill inte ha barn. Vill ha barn, men smiter sedan undan mycket av ansvaret. Osv osv ad infinitum.
En hel del av klagomålen handlar om verkligheten och har man det på det viset kanske man bör ta sig en funderare om det är en relation värd att stanna kvar i. Jag tror också att en del också handlar om att man bara behöver ventilera lite. Få perspektiv. Och kanske efter en stunds mental vädring komma underfund med att det egentligen inte är så jävla illa. Att det kanske till och med är rätt bra. Att det går att påverka. Att man själv kanske har en del skavanker och att det bästa man kan göra är att sätta sig ner med sin partner och diskutera. Kommunicera. Jag hoppas i alla fall det. För varför stanna hos någon som inte har vett att uppskatta en? Som enbart sätter sig själv främst? Som är nonchalant och tar en för given? Som kanske är rakt av oförskämd och respektlös? (Den här kvinnan... varför stannar hon, till exempel?)
Svar: rädsla. Rädsla för att inte hitta någon annan. Rädsla för att bli ensam. Rädsla att hamna utanför. Rädsla att inte klara sig ekonomiskt (jo, faktiskt... även 2010 finns det kvinnor som tror så... själv trodde jag det i slutet av 90-talet...). Och denna rädsla gör att många (både kvinnor och män) stannar i kassa relationer. Relationer som inte bara är charmiga renoveringsobjekt utan utdömda rivningsdito. Trots att man är värd så mycket bättre.
Nja. Jag ska nog inte ha en hjärtespaltsblogg när allt kommer omkring. Jag lyssnar gärna på mina väninnor (på mina manliga vänner också, men de beklagar sig sällan, vilket ju också kan föranleda en del funderingar) och jag diskuterar gärna med dem. Ber de om min åsikt kan de t o m få den. Men jag känner mig själv. Jag vet hur frustrerad jag blir till slut... efter åratal av suckar och beklagande... då de ändå inget gör åt sin situation... Då de stannar trots att inget blir bättre och mycket blir ännu sämre. Jag ska bespara mig det. Och er. ;-)
En hel del av klagomålen handlar om verkligheten och har man det på det viset kanske man bör ta sig en funderare om det är en relation värd att stanna kvar i. Jag tror också att en del också handlar om att man bara behöver ventilera lite. Få perspektiv. Och kanske efter en stunds mental vädring komma underfund med att det egentligen inte är så jävla illa. Att det kanske till och med är rätt bra. Att det går att påverka. Att man själv kanske har en del skavanker och att det bästa man kan göra är att sätta sig ner med sin partner och diskutera. Kommunicera. Jag hoppas i alla fall det. För varför stanna hos någon som inte har vett att uppskatta en? Som enbart sätter sig själv främst? Som är nonchalant och tar en för given? Som kanske är rakt av oförskämd och respektlös? (Den här kvinnan... varför stannar hon, till exempel?)
Svar: rädsla. Rädsla för att inte hitta någon annan. Rädsla för att bli ensam. Rädsla att hamna utanför. Rädsla att inte klara sig ekonomiskt (jo, faktiskt... även 2010 finns det kvinnor som tror så... själv trodde jag det i slutet av 90-talet...). Och denna rädsla gör att många (både kvinnor och män) stannar i kassa relationer. Relationer som inte bara är charmiga renoveringsobjekt utan utdömda rivningsdito. Trots att man är värd så mycket bättre.
Nja. Jag ska nog inte ha en hjärtespaltsblogg när allt kommer omkring. Jag lyssnar gärna på mina väninnor (på mina manliga vänner också, men de beklagar sig sällan, vilket ju också kan föranleda en del funderingar) och jag diskuterar gärna med dem. Ber de om min åsikt kan de t o m få den. Men jag känner mig själv. Jag vet hur frustrerad jag blir till slut... efter åratal av suckar och beklagande... då de ändå inget gör åt sin situation... Då de stannar trots att inget blir bättre och mycket blir ännu sämre. Jag ska bespara mig det. Och er. ;-)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar