Idag sträckte vi ut vår lunchPW (a k a pedaGOgical Walk) till hela Hälsans Stig, vilket - eftersom vi var så inne i vårt samtal att vi missade en avtagsväg och därmed gjorde en liten omväg - landade på 5,2 km på 44 minuter. Helt åkej. Pulsen gick upp och jag blev tillräckligt varm för att gratulera mig själv till det smarta draget att ta med en ombytestisha för rundan.
Nyvaskad och med hälsans röda rosor på kinderna gick jag sedan tillbaka till the mothership för att äta min medhavda lunchyoghurt och två grova mackor med leverpastej. Jag fastnade en stund i korridoren i ett samtal med vår lokalvårdare. Hon börjar jobba fem på morgonen och efter avslutat värv går hon till sitt andra jobb (hon sköter administrationen i ett familjeföretag med 15 anställda) och via reflektioner kring våra kroppars envisa vilja att behålla vintertiden, på morgnarna, kom vi in på vikten av att vara rädd om sig, sova tillräckligt och lyssna på kroppens signaler. Hur kommer det sig att alla fattar att man måste sköta sin bil (tanka den, fylla på olja, kolla däcktryck, serva och rostskydda och fan och hans mormor) för att den inte ska dö i förtid, men att många har så svårt att greppa att det i ännu högre grad gäller vår egen kropp?
I lunchrummet fördes en helt annan diskussion, men på något sätt ändå besläktad. Några kollegor spånade kring vad man skulle gjort om man vore den lycklige vinnaren av de där 214 miljonerna som trillade ut i helgen. Jag vet vad jag skulle göra; jag skulle säga upp mig och sedan starta upp mitt efterlängtade bok- och musikcafé och jag skulle fullständigt strunta i huruvida det vore lönsamt eller ej! Därutöver skulle jag ge mina barn ekonomisk hjälp till självhjälp (nå... jag skulle såklart ge dem lite cash också... ;-)) och sedan skulle jag resa. Massor. Med min käraste. Frågan är vad jag sedan skulle höra med alla de andra tiotalen miljoner..? 214 miljoner kronor är en obscent stor summa pengar. Vad skulle ni göra med en sådan summa, me hearties?
Nyvaskad och med hälsans röda rosor på kinderna gick jag sedan tillbaka till the mothership för att äta min medhavda lunchyoghurt och två grova mackor med leverpastej. Jag fastnade en stund i korridoren i ett samtal med vår lokalvårdare. Hon börjar jobba fem på morgonen och efter avslutat värv går hon till sitt andra jobb (hon sköter administrationen i ett familjeföretag med 15 anställda) och via reflektioner kring våra kroppars envisa vilja att behålla vintertiden, på morgnarna, kom vi in på vikten av att vara rädd om sig, sova tillräckligt och lyssna på kroppens signaler. Hur kommer det sig att alla fattar att man måste sköta sin bil (tanka den, fylla på olja, kolla däcktryck, serva och rostskydda och fan och hans mormor) för att den inte ska dö i förtid, men att många har så svårt att greppa att det i ännu högre grad gäller vår egen kropp?
I lunchrummet fördes en helt annan diskussion, men på något sätt ändå besläktad. Några kollegor spånade kring vad man skulle gjort om man vore den lycklige vinnaren av de där 214 miljonerna som trillade ut i helgen. Jag vet vad jag skulle göra; jag skulle säga upp mig och sedan starta upp mitt efterlängtade bok- och musikcafé och jag skulle fullständigt strunta i huruvida det vore lönsamt eller ej! Därutöver skulle jag ge mina barn ekonomisk hjälp till självhjälp (nå... jag skulle såklart ge dem lite cash också... ;-)) och sedan skulle jag resa. Massor. Med min käraste. Frågan är vad jag sedan skulle höra med alla de andra tiotalen miljoner..? 214 miljoner kronor är en obscent stor summa pengar. Vad skulle ni göra med en sådan summa, me hearties?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar