... i vilken vår hjältinna känner efter

Jag sitter i soffan. Tända ljus på bordet. Nyhetsmorgon på SVT1. Kaffe i en mugg. Ute är det grått och vått och det känns fint eftersom snön smälter undan så att det både hörs och syns. Jag tar det lite lugnt nu på morgonen. Gick upp i god tid och unnar mig att njuta av en stunds stillhet innan dagen drar igång. Jag känner in mitt hem. Det känns bra här. Lägenheten är trivsam och ljus och jag funderar på om jag kanske faktiskt ska strunta i att sätta upp några gardiner här i vardagsrummet.

Jag sträcker på mig lite. Känner en försiktig, lite dov värk i musklerna i överkroppen. Lite i benen också. Jag är tveksam om det kan kallas träningsvärk, men det är ändå efterdyningar av gårdagens träningspass. Det känns lagom. Ingen anledning att ha tokvärk på grund av en massas sönderslitna muskelfibrer.

Jag trivs med gymmet här i Byn. Fräscht och modernt och sällan någon direkt trängsel. Undviker man allra värsta rusningstiden, som jag tror är runt sex-sjutiden på kvällen, behöver man sällan vänta vid maskinerna. Bra blandning på folk också; både män och kvinnor i alla åldrar och fasoner. Trevliga, avslappnade och målmedvetna men utan choser. I morgon ska jag dit igen, är min tanke. Ikväll blir det möjligen en promenad. Sent möte på jobbet och sedan tänkte jag kolla om Catharina är hemma så jag kan svänga förbi och ses en stund.

Jag börjar jobbet om ungefär tjugo minuter. Jag hinner gott fylla på kaffemuggen. Fint det.

Det är en trivsam tisdag, me hearties!