... i vilken vår hjältinna hyllar bibblan

I Anne-Maries blogg skriver hon så härligt om bibblan att jag bara måste börja fundera på hur det var, jag också!

Jag har läst hela livet. Verkligen. Jag började läsa tidigt; troligen var jag knappt tre år när jag - på egen hand och genom att vara väldigt frågvis - knäckte läskoden. Sedan började äventyret - och det pågår fortfarande! Min extrema lästörst har lett mig på många kringelikrokvägar och har ibland varit snudd på fysiskt påtaglig. Jag har haft ett sådant behov av att läsa att jag verkligen läste t ex allt i mina föräldrars - och andras - bokhyllor vilket är en av anledningarna till att jag läste de flesta ryska klassikerna innan jag var 10 år (save for Dostojevskij, som jag fortfarande brottas med...), tjocka böcker om livet ombord på de stora segelskutorna på vetetraden, deckare, böcker om nålbindning, kantarellsök med hund, biografier, Jack London, erotiska berättelser och så vidare ad infinitum.

Men... den enskilt största källan till läsupplevelser var, är - och förblir - biblioteket! Jag minns alla mina skolbibliotek (och det har varit några, för en flyttfågel som jag) och hur de luktade och känslan av att gå in där och bara lassa på med böcker - i låg- och mellanstadiet var fredagarna lånedagar - och beräkna så det skulle räcka en vecka. Bodde jag i stan hade jag alltid bibliotekskort på "stora biblioteket" också och dit gick jag på vardagskvällarna för att låna ännu mer att läsa... När jag var i 10-11årsåldern låg stadsbiblioteket i Karlstad nere vid kanalen, mittemot Herrhagen, och det var en underbar känsla att gå dit genom den omgivande lilla parken i vintermörkret. Lite som när Bosse sitter ensam i kvällsmörkret i Tegnérlunden med ett gyllene äpple i handen (innan han får veta att han ju är prins Mio i Landet i Fjärran)... Magiskt, på något vis.

Sedan flyttade vi omkring lite igen och efter en kort sejour på en pytteliten halländsk byskola (vars tunna bibliotek fick mig att låna mer böcker i mammas hylla och därvidlag kunde hittas sittandes i uppehållsrummet läsandes Aldous Huxleys Du sköna nya värld och Guy de Maupassants mer avancerade noveller...) hamnade vi på Våxnäs i Karlstad. Där fanns lokalbibliotekens lokalbibliotek! Så mycket som jag var där borde de haft svängdörrar. Jag var ofta trött och ledsen och att komma in på biblioteket var som att komma hem till något varmt och tryggt och fint. Där inte bara lånade jag böcker, utan upptäckte att det också var väldigt fint att sitta där på kvällarna och läsaläsaläsa. Allt. Lucky Luke- och Asterixalbumen, George Orwell, kärleksromaner och massor massor massor av ungdomsromaner av det realistiska slag som översvämmade mitt sjuttital... Sven Wernströms böcker om trälarna... Hellbergs böcker (Puss o kram, Jag är Maria, jag... och alla de andra) ... Kerstin Thorvalls böcker... böcker om unga killar och tjejer... och... en bok som jag så gärna skulle vilja läsa om... som av någon anledning (och jag vill finna ut vilken) gjorde ett otroligt starkt intryck på mig; Det kallas soul av Kristin Hunter. Jag läste den flera gånger. Om och om igen. Verkligen älskade den!

(Mitt nu-jag greppar mitt 13-åriga då-jag)
Ofta - på det progressiva sjuttitalet - ordnade Våxnäs bibliotek också musikkvällar med visor och jazz och grejer och jag var såklart där. Ofta.

Antagligen var jag en skitkonstig unge.

Sedan har det bara ångat på. Det första jag gör när jag kommer till en ny stad är att fixa mig ett bibliotekskort! Och sedan lånar och läser jag. For free (more or less... there's no such thing as a free lunch... men detta är en av anledningarna till att jag gärna betalar skatt)! Bibblan är en livsstil!

Nuförtiden har jag ju också något som är alltför anspråkslöst för att kallas bibliotek, men som ändå är en källa till mycket läsglädje, för mig och mina nära! Det är med böcker som med skivor; de gör man sig inte av med. De är ens följeslagare i livet!