... i vilken vår hjältinna leker urban

Jag pratade med bäste vännen Peter i förmiddags. Han har haft ett njurstensanfall. Jag lider med honom, för jag tänker att det är ungefär som att få ett gallstensanfall. Det gör så ont att jag en timme in i anfallen (som lyckligtvis inträffar inte ens en gång om året) tacksamt skulle ta emot ett nackskott. Stackars, stackars dig Peter… du som är man och allt, dessutom… Hoppas det var en absolut engångsföreteelse!

Det är spännande att vara i en ny stad. Särskilt spännande är det att vara i en ny stor stad. Mest spännande är att vara i en ny, stor stad som snart ska bli min hemstad. Jag går där på gatorna och åker pendeltåg och tunnelbana och handlar mat och pratar i mobiltelefon och tänker att jag kan vara helt anonym. Ingen vet vem jag är och var jag kommer ifrån eller att jag faktiskt är en lantis in disguise. Tror jag, då. Jag köper Situation Stockholm av en tjej vid Södra station och mystiske P bara skrattar och undrar hur länge det ska dröja innan jag blir så avtrubbad att jag inte bara slutar köpa utan kanske också missar att hon överhuvudtaget står där – eller random annan försäljare i min väg (Södra station är ju inte den station jag använder dagligen, dårå). Jag vill inte bli så avtrubbad ever, men inser att jag måste förhärda mitt blöta hjärta. Jag kan ju inte köpa flera ex av samma nummer bara för att jag känner så med de som inget hem har. Då hamnar jag snart där själv, kanske? För ibland, tänker jag, så är skiljelinjen verkligen så tunn mellan oss som har och de som inte har.

På pendeln och i tunnelbanan iakttar jag mina medpassagerare. Diskret, diskret. Låtsas se ut genom rutorna men ser deras spegelbilder och hör deras konversationer. Sitter med näsan ner i en bok eller fipplar lite med iPoden. Jag samlar deras historier i minnet. För de som inga historier bjuder på hittar jag på andra. Jag vädrar mina fördomar genom att se på dem och försöka sluta mig till vad och vilka de är - och i vilket sammanhang. Mystiske P garvar och säger att det märks på mig. De känner sig iakttagna. Det vill jag verkligen inte tro. Men antagligen har han rätt.

I måndags, efter att ha varit på nya jobbet och sedan kollat min nya bostad, skulle jag och min mystiske P mötas just vid Södra station för att barhänga lite och kanske äta en bit. När jag gick in på stationen stod den där tjejen och sålde sin tidning och Veka Lantisen (alternativt Engagerade Medmänniskan - vilket jag såklart föredrar) köpte ett nummer. Hon såg säkert på mig att jag inte bara skulle susa förbi och låtsas som att jag inte såg henne. Jag var där före honom och gruvligt kaffesugen, så jag tänkte köpa mig en latte vid en liten disk där. Medan jag gjorde min beställning, och kom på att det kanske vore gott med något litet sött också (jag hade ju inte ätit sedan tidiga morgonen) ställde sig en liten klen farbror, med rollator, bakom mig.

-Å, så många goda saker de har här, sa han.
-Mmm, sa jag. Det är svårt att välja.
-Vilket tycker du jag skulle välja, sa den lilla farbrorn.
-Ptja... kanske ett vaniljhjärta, sa jag enfaldigt.
-De ser väldigt goda ut, sa den lilla farbrorn. Och du har nog ett gott hjärta.
Haha. Då trillade pengen ner.
- Jodå, sa Den Inte Fullt Så Veka Lantisen, ibland så.

Sedan betalade jag min latte och mitt vaniljhjärta och satte mig vid närmast belägna bord. Som visade sig vara motsvarigheten till Göteborgs Murveln, ungefär. Men hur skulle jag veta det? Vavava? *s* Jag kände mig fasiken så obekväm men slog upp min nyinköpta tidning och studerade den mycket ingående tills min dejt äntligen dök upp och "befriade" mig.

Så kan det vara, me lovely ones. Så är det. Och det är rätt kul, ändå!