... i vilken vår hjältinna tänker på hur allt liksom löser sig

Efter ett kort sammanbrott i går förmiddag drog jag i de trådar jag kunde dra i och ibland är det verkligen helt otroligt hur saker och ting liksom löser sig - och ibland till något som rentav skulle kunna vara till det bättre.

Innan eftermiddagen gått över i kväll hade jag plötsligt löfte om en annan tvåa. Större. Och ännu bättre läge (om än inte lika vacker utsikt). Dyrare, ja. Men bara detta att den ligger på samma tunnelbanelinje som min arbetsplats så att jag slipper omstigningar är värt en hel del. Restiden till jobbet blev 4 minuter längre. Det kan jag leva med.

Catharina kom över och jag hade lagat en variant på Flygande Jacob. Jag är inte överförtjust i jordnötter i mat så jag slängde i en näve pinjefrön istället. Och så smaksatte jag med en överjävligt het currypasta (gul). Basmatiris, broccoli och ett gott vin till det. Ljuvlig saltlakritsglass lite senare. Och mera vin. Och massor av prat om allt från kollegialt skvaller och didaktiska fundringar till religionsfilosofi och relationer.

När Catharina åkte hem kopplade jag upp skype och blev hängande där tills klockan var nästan fem. Då kändes det som den bästa av idéer - och det gör det fortfarande - men jag kommer att få betala för detta på jobbet imorgon och troligen på tisdag också. Oh well... Den dagen, den sorgen. Bruno K Öijer kan analyseras i evighet. Nästan, i alla fall. Och svensk progg är det hög nostalgifaktor på. Liksom gamla vänner...

Nu ska jag dricka ännu en mugg Hazienda och se The Chronicles of Narnia: Prince Caspian.














Råkylig dimma utanför fönstren, men tända ljus och en skön filt inne. Vi hörs, me lovely ones.