Nej, det vill jag inte. Inte på det viset, i alla fall. Men... jag ser Såsom i himmelen... och... den här filmen... den är så vacker. Och när den av sin karl (Per Morberg gör ännu en vidrig slemmoroll) så misshandlade Gabriella (Helen Sjöholm) sjunger sin sång... så ställer sig håret rakt upp i nacken på mig - och tårarna rinner.
Och ni som minns hur jag tidigare skrivit om det ljuvliga i att sjunga tillsammans med andra... och som förstod vad jag menade... ni fattar det andra också... det ljuvliga och vackra och smärtsamma. En film att älska, som berättar en historia att älska, om människor... att älska.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar