... i vilken vår hjältinna inte startar en ny blogg

Jag har sett att en del bloggare har en särskild träningsblogg och jag har också funderat i de banorna. Men så tänker jag att den här bloggen ju är en spegel av många aspekter på mitt liv (om än inte alla ifall nu någon trodde det...;-)) och att träningen och i-form-kommandet-och-hållandet ju är en vital del av det där livet. Och så bestämmer jag att låta det vara såhär. Alltså blir det fortsatt spridda skurar av trivialiteter, aktualiteter, jobbskvaller och svettstänk.

Jag hade en vag plan att kanske gå upp tidigt idag och cykla en halvtimme, men det ville inte min kropp vara med på. Och hur eller hur (som di säjer i Småland) så ska vi ju samarbeta, kroppen och jag, och då måste jag ju lyssna på den. Igår ville den ut och se så bra det blev! Nu ville den vila och vakna mjukt och fint. Så jag sitter här med havregrynsgröten som bomull i magen och kollar lite på morgonnyheterna och ser på mina tända ljus och msn:ar lite med Agneta och samlar ihop mig inför dagen. Jag fundilerar på att liksom hitta en form av rutiner för träningen... vilka dagar som ska vara vilodagar... vilka träningsformer jag ska ägna mig åt... och låter den här, liksom förra veckan, bli en hipp-som-happ-vecka så kanske jag kan göra någon form av utvärdering sedan. Samtidigt är det ju ingen idé att tokstrukturera eftersom jag antar att jag ändå måste hitta nya träningsrutiner (kanske träna på lunchen etc) när jag flyttat och börjat nytt jobb.

Per Sinding Larsen sitter mittemot mig i en ärtgrön kofta (ja, i teven, dårå) och hur peppigt och inne det än är finns det inte en chans i havet att jag kan tycka det är snyggt. Och nu ska försvaret bantas ner rejält och (fp) ylar. Jag säger: skrota hela skiten. Tillsammans med den ärtgröna koftan.