Bruno K Öijer. På Södra teatern. Fast på teve då.
Ändå så nära, på något vis.
Jag håller på och läser honom nu. Lånade Samlade dikter (1973-1995) på biblioteket och läser både i ordning och bläddrar hit och dit. En del är svårt. Jättesvårt. Annat enbart vackert och berörande. Den här dikten är en av de finaste. Den handlar om hopp och längtan och att återvända till livet och om det omöjligas möjlighet. Kanske.
Jag har inte letat upp den själv. Jag har fått den. Tack, du.
jag frös
jag hade inget att leva för
månader blev till år
när jag måste dragit min kropp
närmare intill mej
jag måste anat en blå strimma under
alla lager av svärta
vid banvallen
låg ett omkullvält lok
tungt och kallnat
svart svartare än svart
låg det på sidan
och under kom blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sig på sina stjälkar
och slagit ut till en blå rymd
som långsamt pressade sig högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen
(Ur Det Förlorade Ordet, 1995)
Dags att krypa i säng. Godnattsagan är läst.
Jag släcker, blundar och svävar sakta ut...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar