... i vilken vår hjältinna är packad och glad

Eller om jag har packat och allt är klart? Hursomhaver har jag haft en ganska flitig kväll, med mina mått mätt. Luther må peta och stickas på morgnarna men mina eftermiddagar och kvällar ska han ge fan i. Jag har tvättat (det var inte så mycket idag) och hängt in rena grejer i garderob och lagt i byrå och diskat och bloggat och packat ihop inför morgondagen och helgen och fick ett bryt för att jag inte kunde komma på var jag gjort av tågbiljetterna tills jag kom på att jag ju inte hämtat ut dem. Då blev jag lugn igen och tänkte försöka klura ut varför mina Z-Å-plattor (Led Zeppelin, Sven Zetterström och Kristofer Åström) inte vill funka i iPoden. Jag trodde att det var så enkelt som att bara lägga in dem igen, men det gack inte. Då gav jag upp. Orka bråka med en liten låda, liksom. Istället läste jag lite Bob och blev glad igen. Bob Hansson är inget för sådana som skär sig i armarna. Bob är för oss som vill leva.

För oss som vill leva. Lite mer. Lite till. Eller mycket och länge.
Egentligen gillar jag mycket och länge i de flesta fall.
Jobbet undantaget.
Men när det gäller sommarlov och festivaler och
middagar med barn och vänner och sex...
när det gäller en solig julidag på stranden och kärlek
och svampjakt i höstskog...
när det gäller att skeda och skratta och läsa en fantastisk bok...
när det gäller att prata sentsent i telefon och strosa i en stor stad och få pussar i nacken och högläsning...
Då är det mycket jag vill ha.
Och länge.