... i vilken vår hjältinna är hyfsat matt

Så är jag hemma igen, då. Det kändes faktiskt alldeles okej att kliva av tåget på stationen här i Emmajävlaboda, en smula sliten kanske men också glad och nöjd efter en mycket rolig och fin helg som bjöd på såväl livemusik som stilla kontemplation i en svampskog och långfika på myscafé.

När jag satt på tåget mot bästkusten ringde Peter och hade kommit på att BONAFIDE ju skulle spela i Varberg och var vi sugna, Anna och jag, så kanske han kunde få oss på gästlistan, med hjälp av Micke. Klart vi var sugna! Vem tackar nej till lite skönt bluesbaserad liverock framförd av kompetenta och spelglada skåningar? Inte jag i alla fall. Inte Anna heller.

Morten hämtade upp mig på stationen i Varberg på fredagskvällen och senare dök Anna hem från jobbet, tillsammans med Jocke och Monica och så åt vi gott, drack vin och pratade bort (fast på ett positivt vis, dårå) kvällen. Frampå nattkröken spelade vi Buzz. Nu är ju inte jag någon särdeles spelare (jag spelar ju aldrig teve- eller dataspel) men upplägget var enkelt och t o m jag fattade hur man skulle bära sig åt. Jag fattade det så bra att jag t o m vann en omgång. Den enda omgången, faktiskt. ;-)

På lördagen åkte vi ut i en svampskog, Anna och mej.





















Det var lite glest med trattisar, men det var fint och skönt att knata omkring i skogen och vi fick i alla fall ihop så att det räckte som tillbehör till middagen. Synnerligen god kycklinggryta svängde hon ihop, Anna! Javisst - jag är ju vegetarian, nuförtiden, men orka krångla när jag är gäst hos någon som inte ens visste om det. Klart jag åt kyckling. (Och en smarrig smörgåstårta med lax och räkor på fredagen också!) Jag är ju inte så hardcore. Än. Men vänta ni, tills efter Svenska Höjdarekryssen... då...! ;-) (På kryssen ska jag ju inmundiga en skaldjursplatå - har jag lovar mig själv.)

Under lördagseftermiddagen fick vi, med benäget bistånd av Peter, kontakt med Micke (Bonafide) och så småningom sammanstrålade vi på Valens Custom Shop. Nu var det ju knappast de ljusskyggare elementen i hojvärlden som hade fest men det var i alla fall motorcyklar och mycket svart och läder och... rustik... inredning. Roliga, snälla och förbaskat trevliga människor (utom det mentala kalhygge som stal Annas, och tre andras, dyra jackor...), alldeles för god och billig dricka och en riktigt rolig och spelglad Bonafidekonsert! Tack Peter (för den initiala idén och nätverkandet) och tack Micke och resten av Bonafidekillarna (om ni nu till äventyrs skulle ramla in här i bloggen) för en kul lördagskväll! Möjligen skulle jag låtit bli de sista två groggarna, men de slog på i taxin hem, mest, så det är nog ingen större skada skedd... Dock är det nog dem jag har att "tacka" för mitt något matta måndagsjag... Märkligt det här hur en glad helg straffar sig - inte dagen efter utan dagen efter dagen efter...

Igår åkte jag ner till Falkenberg efter en lat och sen frukost och mötte Johanna i Falkenberg där vi fördrev några mysiga - och soliga! - timmar med att strosa på stan och fika och prataprataprata. Mycket att uppdatera varandra på när man inte ses så ofta, ju. Jag fick också introducerat Bob Hansson för Johanna och lånade henne (nej... gav... jag köpte mig en ny på Pressbyrån i Lund, mellan två tåg) Gunnar.





















(Johanna och Gunnar fikar på Stålboms - en gång i tiden mitt andra hem...)

Gunnar är en lysande roman som sätter igång tankeverksamheten så att jag blir helt exalterad. Det lite roliga, att prata med Johanna om detta, är tajmingen. För Johanna berättade att hon börjat tänka och läsa och fundera mycket på politik, på sistone. Inte minst arbetsmarknadsfrågor, "arbetslinjen" och finanskrisen. Här gör skolan ofta ett stoooort misstag, har jag märkt. Många unga - med alldeles välfungerande tankemöjligheter, goda idéer och vilja och energi till engagemang - tror att politik handlar om hur många ledamöter det sitter i riksdagen, partipolitik, valperioder och annat trist som de får lära sig i samhällskunskapen. Tänk om de istället fick möjligheten att se hur allt är politik, hur det är möjligt - hur det ska vara möjligt! - att faktiskt påverka och hur det mer eller mindre (fast mest mer) vår jävla skyldighet att inte alls acceptera och tillåta utan istället uttrycka vårt missnöje och - viktigt! - tala om hur vi vill ha det!

Lyckligtvis är det sällan för sent att rätta till saker och ting. Och nu är Johanna på gång med något! Härligt! Mamma ska givetvis ge henne lite läsetips och annat... ;-)

All good things must come to an end (nej... egentligen måste de inte alls göra det... men den här söndagseftermiddagen var ju inramad av diverse tågtider, det faktum att jag måste jobba idag och sånna goa grejjer) så till slut satte jag mig på tåget och åkte hem till Emmajävlaboda, då. Ägnade tiden på tåget åt att lusläsa DN, lyssna på min iPod och i smyg betrakta mina medpassagerare. Om en del av dem skulle jag kunna skriva mycket men nöjer mig med att tänka på mannen som satt framför mig på sträckan Lund - Alvesta med sin käresta bredvid sig. Han tittade på henne hela tiden... med ett fullständigt fånigt småflin. Fånigt men rörande. Gulligt var det. Och fånigt. Ungefär som att han liksom inte kunde tro att han verkligen var värd att inte bara få sitta vid denna skapelse utan dessutom få röra vid henne... prata med henne... Kanske lite som Gunnar säger... kanske är även han fylld av det där självhatet som gör att vi liksom inte unnar oss någonting roligt... inte tror oss vara värda någonting fint... Jag hoppas han kommer till insikt om att han är värd det... i tid.

Nu är det måndag igen. Jag mår lätt illa. Det susar lite i mitt huvud. Egentligen vill jag gå hem. Hem och läsa och vila. Men ni-vet-vilka sitter på varsin av mina axlar och petar vasst på mig. Så jag tar väl tag i dagens uppgifter nu. Om en stund har jag lektion med mina små sjuor igen. Idag ska vi ut och jobba med verb, tänkte jag. Simon says...

Stay tuned, me lovely ones. Stay tuned.