... i vilken vår hjältinna hittar ett hjärtebultande kärleksbrev

Jag har en Skrivarkalender. Sorgligt eftersatt. Men jag skriver ju. Varje dag och mest hela tiden. När jag inte skriver tänker jag ofta på att skriva. Jag gör mig inget dåligt samvete för att jag inte gjort alla veckouppgifter. Det gör jag inte.

När jag städade i en pryllåda här i mitt kök hittade jag min skrivbok. Den jag har till kalenderuppgifterna. Det finns en del skriv i den. Ändå. Ju.

Vecka 7/2008 var uppgiften att skriva ett hjärtebultande kärleksbrev. Jag valde att skriva det till... nej... inte till en Kärlek... utan till en Vän... en Vän som jag får så mycket av... som jag också hoppas får av mig... Så här skrev jag... och vem vet - kanske läser just du den här bloggen just idag... och känner igen det? För... jag skrev det inte bara för boken. Jag skickade det också. I ett sms. Efter ett samtal som för mig var som en livboj som låg där och guppade... när jag i en blandning av desperation... frustration... vredesmod... dragit på mig en alltför tunn jacka över min korta kjol och sprungit ut i mörkret och vinterkylan... en livboj... som jag fick syn på... nådde med fingertopparna... kom närmare... och höll mig flytande på... Så här skrev jag:

Du...
Jag ville inte prata med dig för att du är en vanlig människa.
Jag ville prata med dig...
för att du är en av de klokaste personer jag vet,
för att du är en fantastisk vän
och för att jag tycker väldigt mycket om dig.