... i vilken vår hjältinna inte kunde somna om

Så gott som varje vardagsmorgon vaknar jag 05.36 - 05.39. Bara sådär, liksom. Sedan brukar jag somna om efter en dryg (i mer än en bemärkelse) halvtimme så att jag sover riktigt tungt just när telefonen börjar sina väckningsförsök. Det är faktiskt skitstörigt. Idag blev det än värre; jag kunde inte somna om alls. Så vid tio över sex klev jag helt enkelt upp. Satte på frukostteven och kaffet och nu sitter jag här i mörkret och är någorlunda vaken. Fanfanfan. Jag behöver min sömn.

Jag hittade ett Bobcitat igår - på temat människosyn - som gav mig något att tänka på:

Jag tror att allt handlar om den stora mängd våld vi som barn blir utsatta för, och som vi fortsätter att utöva på våra egna barn inom oss. Egentligen är det märkligt att någon överlever sin barndom. Och frågan är om vi verkligen gör det, kanske dör något väldigt stort inom oss.

Jag kunde inte släppa det där när jag skulle sova igår. Låg och tänkte på det där sista... Inte för att jag på något vis mött våld under min uppväxt. Varken fysiskt eller psykiskt. Åtminstone inte från mina föräldrar. Men det finns ju andra saker. Som inte egentligen går in under beteckningen våld. Snarare handlar det kanske om tuktan och beskäring? Jag tänkte liksom på bonsaier. Bonsaier är dyrbara klenoder för sina ägare och vårdare och sköts med största omsorg och kärlek och tålamod (inte minst tålamod, då en bonsai inte blir riktigt, riktigt vacker förrän efter 30-50 år... Oerhört vacker, men på ett plågsamt vis - och fullständigt onaturlig). Med samma målmedvetenhet och kärlek kan föräldrar tukta och beskära sina barn. Men hur mår bonsauierna egentligen? Och hur mår barnen? Vill inte bonsaibarnen egentligen växa fritt och vilt och naturligt därute i skogen, eller på ängen? Vad händer med en bonsai som man slutar ansa och tukta? Repar den sig? Jag vill gärna tänka att den gör det.

Jag var nog ett sådant där bonsaibarn. Välartad och lovande på alla vis.

Långt om länge gjorde jag det bonsaierna inte kan. Jag klev ur krukan och begav mig ut i det fria. Men det tog lång tid att utveckla nya rötter och grenar. De första utskotten var spängliga, bleka och trevande. Nu är de dock mer livskraftiga och fortsätter att växa. Samtidigt lite sköra och med en viss svaghet vid frost... Bladverket börjar också komma ikapp. Ännu känsligare för köldknäppar, dock.

Men inuti finns ju ett "bonsaiminne" kvar. De förkrympta årsringarna. Ett träd glömmer aldrig.

BANZAI!