... i vilken vår hjältinna gör en kort reflektion om lyckan

Jag tittade på hemsidan. DÄM vad fult. Jag ska fixa med färger och layout imorgon.

Medan tevattnet kokar här läser jag lite Bob H:

"Jag tror som tusan på lyckan. Jag tror på att drömmen förr eller senare förverkligas om man minns den. Jag tror att den här jorden är en rätt okej lekplats. Jag tror att lyckans fiende är idén att den förutsätter perfektion, idén att lyckan är något som bara existerar i slutet på problem."
(Ur Bräcklighetens poetik)

Amen to that. Varför ska man inte kunna tillåta sig lite stilla lycka här och var? Varför måste det perfekta tillfället inväntas? Tänk om man dör, medan man står/sitter/ligger/srpinger där och väntar? Tänk om man kunde tänka som Bob säger: Här ligger jag och duger! Tänk om någon annan också kunde se att det faktiskt är just så;

Här ligger jag och... duger!