... i vilken vår hjältinna blivit väckt

Linus väckte mig vid halvsju med smått oroliga sms - han är superförkyld och helt yr i huvudet och undrade om det är något att vara orolig för. Jag försökte lugna honom lite och skrev att det kanske är så att det är något med öronen (täta gångar, vajsning på balansnerven eller vad vet jag?) eller kanske är han yr för att hostan hållit honom vaken hela natten så att han inte kunnat sova alls. Det är lite gulligt på något vis hur mina numera vuxna barn fortfarande ringer mamma när de blir osäkra på livets stigar och irrgångar.

När vi smsat klart kunde jag inte somna om, så efter en knapp timmes seriösa försök klev jag upp. Satte på kaffet och medan det bubblade klart i Don Pedron satte jag en deg också. Det är ju kanelbullens dag idag och vanligen avskyr jag jippodagar, men en dag tillägnad kanelbullar kan liksom inte vara annat är helt rätt!

Men när börjar frukostteven? Jag är aldrig uppe vid denna okristliga tid på helgerna och har ingen som helst koll på när de där puttriga prigrammen börjar - jag brukar hinna se sista timmen av dem, på sin höjd. I väntan på att vidriga barnprogram (vad är det för skit ungar ser på egentligen?) ska ta slut bloggar jag, dricker mitt Blue Java och ser ut genom fönstren (som jag inte putsade igår, fast jag hade en uttalad ambition att göra det). Det är ljust jämngrått över himlen, men en guldfärgad bård längst ner mot randen av träd lovar sol under dagen. Me like. Får nog bli en lång promenad idag - så jag kan svulla kanelbullar med gott samvete - eller åtminstone mindre dåligt.