torsdag, oktober 09, 2008

... i vilken vår hjältinna behöver stimulans

Det är mörkt ute när min telefon väcker mig. Kvart i sju. Egentligen en fullständigt galen tid att kliva upp på. Jag får en idé om att äntligen göra det. Äntligen bara stanna kvar i sängen, ringa jobbet och säga att jag är för frisk för att gå dit... att jag har för mycket annat att göra... och sedan dra täcket över huvudet en timme till. Gå upp.... gå ut... göra alla de där sakerna jag vill göra... kanske bara sitta på caféet och läsa en bok... eller springa en mil.

Men som vanligt står Luther på ena sidan sängen och petar på mig med en vass pinne och Jante knuffar på mig, från andra sidan, så att jag med en suck langar benen över sängkanten, sätter på P1-morgon och kaffe och tar en snabb dusch. Fan också.

Peter och jag pratade om trötthet, igår. Jag är trött nästan jämt, känns det som. Ändå äter jag nyttigt och vettigt och tar kosttillskott, dessutom. Jag tränar regelbundet, sover ganska många timmar per dygn och känner mig inte särskilt nedstämd (inte mer än de där korta stunderna då jag faller ner i avgrunden - och som jag faktiskt försöker tillåta hända... bejaka... känna in... fundera över). Peters teori är att jag antagligen är understimulerad. Han har sagt det tidigare också. Jag har funderat på det och tänker att han kanske är något på spåren? Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag kan göra för att stimulera mig mer. Jo, jag skulle behöva ett lite större socialt umgänge här i Emmajävlaboda. Men det är inte lätt att ordna. Det går ju inte ens att gå på café på söndagarna...

Förra veckan var jag inom caféet för att köpa baguetter till filmkvällen (se där en aktivitet jag ser till att inte missa - allt för stimulansen!) och passade på att fråga damen bakom disken om de skulle kunna tänka sig att ha öppet några timmar på söndagarna. Men där stötte jag på patrull. Jag fick ett bestämt nej med hänvisning till att bagarna faktiskt också måste vara lediga ibland. Jag gav mig inte utan sa att jag pratat med andra och att vi är en del som gärna skulle äta upptinat bröd, eller gårdagens, för förmånen att få komma dit efter t ex en skön promenad. Dricka kaffe, bläddra i sin tidning, smarra på en gårdagsbulle och småprata med andra, rentav.

- Nej. Det kommer vi inte att göra, sa damen. Åtminstone inte nu i början.

I början? Början? De har ju föffan haft fiket sedan femtitalet..? Hmm... Ska jag behöva öppna ett svartcafé? Nå... det skulle å andra sidan kanske vara en stimulerande verksamhet.

Jag återvänder till tanken om understimulans. Nu har jag varit gravt understimulerad sedan jag var på Malmöfestivalen. Efter den helgen har jag tillbringat varje helg ensam. Veckorna också - men de liksom bara rullar undan och jag vet inte i hur hög grad jag skulle palla att vara social, då. I och för sig ser jag till att aktivera mig; jag skriver, läser, tränar, promenerar, lyssnar på massor av musik, fulpysslar, kollar teve och film, pratar mycket med goda vänner i telefon och hänger vid datorn en hel del. Men nu till helgen börjar höstaktiviteterna rulla på, med besök hos Anna i Varberg, fredag-lördag, och en söndagseftermiddag med min Johanna. Nästa helg har jag besök här och helgen därpå... osv... Inte alla, men många, helger mer eller mindre bokade ända fram till jul. Kanske kommer jag att rycka mig ur min trötthet? Är detta stimulans nog? Jag får se vad som händer.

Tillräcklig stimulans för att ändå vakna sakta och fint här vid köksbordet, med min kaffemugg, fick jag ändå idag av den här suveräna låten och - inte minst! - videon med Radiohead. Tack Peter, för tipset! Jag håller med dig - så jävla snyggt gjord!

Nu är det dags för jobbet snart. Ha det gott, me lovely ones!

2 kommentarer:

Karekel sa...

Väldigt modigt å bra att fråga om söndagsöppet! *apploderar*
Och att inte ge sig vid första Nej:et!

dyermaker sa...

Du vet... Karekel... livet är för kort för att inte unna sig en lång fika! ;)