... i vilken vår hjältinna har syrrebesök

Nu är syrrorna här. Titta vad jag fick:





















Härligt! Gissa om den ska användas! Och då inte bara när jag har en bad hair day...

Igårkväll blev det att vi satt kvar vid matbordet i timmar. Just så som jag tycker om! Vi åt, drack vin, pratade massor... Det blev sent innan vi kom i säng och jag var dödsens trött.

Sov ganska länge imorse innan vi gick upp och käkade långfrukost för att sedan ta oss en promenad runt byn. Det var ju ganska snabbt gjort och sedan gick vi till Fenix och tog oss en fika. Jag hade med mig min Nikon men den ville inte funka; den liksom låser sig och jag är inte mänska att reda ut varför. Får ta det med Johanna på telefon sedan.

Malin var trött och frusen och gick hem efter Fenixfikan, men jag och Cia tog rundan uppe vid Krysseboda också. Knallgula löv låg i drivor vid vägkanterna och deras nästan självslysande gula färg fick det att se ut som om solen lyste på dem, trots att det var mulet. Det är så fridfullt och vackert däruppe. Vi gick där och sparkade lite i löven och pratade och kom att prata om män. Cia hade pratat med en man som gärna ville träffa någon kvinna men det fick inte bli för seriöst. Det får ju stå för honom och visst kan man vara i den situationen att man faktiskt bara vill ha en lösare, lättsammare relation med någon. Absolut. Men... jag möter alltför ofta det resonemanget hos både män och kvinnor. Jag kan inte låta bli att fundera vad det beror på. Man träffas... allt är fint... man trivs tillsammans..... har roligt... tycker om varandras sällskap och bra sex dessutom... men ändå blir det liksom inte mer.

Vad är det med oss? Varför vill folk (OBS! Grov generalisering!) inte vara ihop? Är de/vi rädda? För vad? För att binda upp oss? Varför skulle vi vara rädda för det? Ligger rädslan i att man tror att man kanske missar någon ännu bättre? Jag vet inte. Jag har inga svar. Det är mest något jag ofta tänker på. Det är som att det nästan är fult att säga att man vill ha någon, att det är skämmigt att inte vilja förbli singel ända in i evigheten. Ändå tror jag att de flesta vill ha någon... ja, ni minns livsvittnet... ett sådant tror jag de allra, allra flesta vill ha. Vi längtar efter kärleken - men låtsas motsatsen.

















När vi kom hem från promenaden var vi lite frusna och småhungriga och jag lagade en soppa på sötpotatis och lite annat smått och gott. Jag tror jag lagt upp receptet här tidigare, men hittar det inte så här får ni det igen:

Skala och skär i bitar:

2-3 sötpotatisar
3-4 potatisar
2 morötter
1 stor lök (gärna röd)
några vitlöksklyftor
och fräs detta i lite olivolja i en gryta. Rör om lite.

Späd med en dryg liter buljong och låt koka tills allt är mjukt.

Mixa soppan slät (och till en rätt tjock konsistens) med en mixerstav, eller i en blender.

Pressa i saften av en limefrukt (går också fint med en apelsin), finriv en stor bit ingefära,
häll i 2-3 msk sweet chilisås och smaka av med salt och peppar. Strö färska korianderblad över.

Salta bullar till det. Inte alls dumt! Snarare tvärtom.

Nu faller mörkret över Emmajävlaboda och hela Småland. Dags att tända ljus och lyssna lite på skön musik.

Puss, me lovely ones och var aldrig rädda. Håll ögonen öppna och se möjligheterna i nuet i stället för att leva med ena benet i en eventuell framtid...