Jag tror att det där med att vilja känna tillhörighet är något mycket grundläggande för en människa. För att citera Bob:
"Vad är en människa utan kaffe och gemenskap?"
Men det handlar mer om tillhörigheten i sig - den behöver inte vara knuten till något särskilt utifrån vilket man definierar sig - och absolut inte till en hel grupp; kanske snarare att man blir lycklig - om än för en stund - när man möter någon som begriper en och som man själv begriper.
Utanförskap är en sorg som är större än ensamheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Fast jag tror att det är när människor gör det lite enkelt för sig, det där med tillhörighet som de går med i supporterföreningar å liknande. Nu menar jag absolut inte bara supporter som i idrottsklubbshejjapågäng även om jag vill inkludera dem. Ibland är det en kyrka av något slag, ibland den lokala bostadsrättsföreningsstyrelsen å ibland kanske ett politiskt parti å en massa saker där emellan.
Jag tror (har sett och upplevt) att folk ofta mer än med för "är med"-andets skull än för att de faktist tror/tycker/verkligen gillar det de blivit medlemmar i...
När det är som du beskriver i ditt inlägg tror jag att det är på ett heltannat plan, när det är på riktigt alltså. Det kan till å med vara så att det är det där "själarnas igenkännande" och som vissa talar om själsfränden. När det klickar utan att ha något som helst med parrelationer/förhållanden/sexuell attraction attgöra, det är häftigt, när man hittar en vän för en stund å just en stund kan räcka.
Nu ska jag sluta svamla å gå ut i staden.
Ja, det var På Riktigt jag menade. Men jag tror att det finns en risk (?) att göra som du först beskrev om man saknar det senare.
Man kan bara bli sig själv genom andra. Eller vad det heter.
Håller med m.a.o. Tillhörighet är A och O. Upptäcker fler och fler elever på jobbet som mobbats hela grundskolan, hoppas de kan "börja om" på gymnasiet och så börjar skitet igen... Och kuratorn har vi "inte råd med"...
Skicka en kommentar