... i vilken vår hjältinna varit en god scout

Hon kommer gående fram till busskuren i kvällsmörkret. Lite rultig. Ordentligt påklädd i kläder i gråmjuka rosalila nyanser. Byxor, täckjacka och halsduk. Axelväska. Plastkasse från Konsum. Håret är ganska långt, tjockt och har lite fall. Hon har satt två hårklämmor, med ljuslila tygblommor i. Sminkad. Liter taffligt, men inte vulgärt.

- När går nästa buss? undrar hon.
- Det beror vilket håll du ska åt, svarar jag. Men bussen till Hökarängen går 19:50.
- Det är den jag ska med.

En liten stunds tystnad. Tre festklädda tjejer stimmar bredvid busskuren. Fiffade i håret, höga klackar och lila plastpåsar i händerna. När de vinglar till eller gestikulerar klirrar det i påsarna.

- Ska du också till Hökarängen?
- Ja, svarar jag. Sedan ska jag ta tunnelbanan in till söder.
- Så du ska vänta på perrongen? Är du inte rädd? Jag är alltid rädd när jag ska åka tunnelbana.

Jag tror att hon menar om jag är rädd för idioter. Jag säger att jag aldrig är rädd. Inte ens på natten.
- Men... det är otäckt... med spåren... jag går alltid in mot mitten när jag måste gå där. Kan jag följa med dig upp på perrongen, så kan jag gå den vägen hem? Så behöver jag inte ha så ont i magen. Jag har jätteont i magen nu.
- Men... du ska inte åka med tunnelbanan? Ska du bara gå på perrongen?
- Ja, så kan jag gå ut genom den andra ingången. Det går fortare att gå hem till mig, men jag tycker ju inte om perrongen. Men jag har lite bråttom hem. Mamma skulle ringa och se så jag är hemma, klockan halvnio.
- Visst kan vi ta sällskap, säger jag. Det är lugnt.
- Jag har köpt bakelser, säger hon och håller fram konsumkassen. Jag tittar på den och tänker att de nog är hyfsat mosade nu. Hon fortsätter:
- Jag ska bjuda en vän. Hon brukar bli glad när jag har med mig bakelser.
- Det var snällt av dig. Man ska vara rädd om sina vänner. Och vara en god vän själv. Det är du ju om du bjuder på bakelser.
- Ja, jag vill vara snäll mot henne. Brukar du vara snäll mot dina vänner och försöka göra dem glada?
- Jodå, det brukar jag allt. Det är roligt att överraska andra!
- Det är goda bakelser.

Så kommer bussen och vi kliver på. Hon sätter sig bredvid mig och frågar hur gammal jag är.
- Har du fyllt trettio?
Jag skrattar gott och säger att jag är 48.
- Jag är 47, säger hon då. Men jag ser yngre ut. Det gör du också.
- Ja, det gör du, sa jag... Gud vad vi är snygga bägge två!
Och så skrattar vi gott tillsammans.
- Ska du på fest nu, eller? frågar hon.
- Nja... inte direkt. Jag ska träffa några vänner på en pub, bara. Vi ska sitta där och ta en öl och prata. Vi har inte setts på länge, så det ska bli roligt.
- Går du på många fester?
- Haha... nej, det gör jag inte,
Kort paus.
- Så du bor i Hökarängen, alltså? undrar jag.
- Ja, jag bor där. Jag bor i ett gruppboende för psykiskt funktionshindrade. Jag har schizofreni.
- Aha, säger jag, och nickar lite fast jag ju redan vid första anblicken sett att det är nåt vajsing med damen.
- Jag heter Annika. Vad heter du?
- Magda. Så... hur är det att bo i gruppboende, då? Trivs du?
- Ja, det är bra där. Jag har ju ett eget rum. Och där är alltid andra människor, så jag behöver aldrig vara ensam.
- Så skönt, säger jag. Det är inte roligt att bo ensam. Man behöver sällskap.
- Jag tycker inte om att vara själv hela tiden. En gång bodde jag i kollektiv. Det var på sjuttitalet. Det var då jag fick min första psykos. Jag fick lämna bort min son. Har du barn?
- Ja, jag har fyra stycken. Det måste ha varit jobbigt för dig att lämna ifrån dig pojken. Har ni någon kontakt nu?
- Vi träffas ganska ofta. Han är vuxen nu. 26 år. Han har en tjej och två barn. Han ringer mig ofta.
- Vad härligt! Jag har också mycket kontakt med mina barn. Det känns fint.
- Han säger alltid: du är så snäll mamma.

Och så pratar vi vidare. Vi pratar om barn och om psykoser och Annika (som egentligen heter något annat; det finns gränser för vad jag lämnar ut här) säger att man inte ska vara rädd för psykoser. De går ju över.

När vi kommer fram till Hökis frågar hon om jag vill följa henne en bit längs perrongen så hon slipper gå ensam. Jag säger att det kan jag visst det göra eftersom jag ändå ska sitta långt bak i tåget. Hon tar mig under armen och drar mig lite in mot mitten och så går vi där tillsammans. Lena ringer mig och undrar om vi är hyfsat i synk med våra tåg så vi kanske ska ses vid Medis och promenixa bort till Bishop's tillsammans. Vi pratar lite och under tiden rycker Annika i min jackärm flera gånger.
- Säg att du träffat Annika! Berätta att du träffat mig!
Jag undviker att göra det genom att ganska snabbt avsluta telefonsamtalet. Efter en bit stannar jag och säger att hon får gå sista lilla biten själv.
- Det är några minuter tills tåget går så du hinner gott och väl till den andra utgången innan tåget kommer, för jag kan tänka mig att du tycker det är extra otäckt.
- Hinner jag det?
- Jadå. Även om du går sakta så hinner du. Titta där; det är bara en liten bit bort.

Hon stannar upp.
- Tack för att du hjälpte mig.
- Äsch. Det är klart att du inte ska behöva gå här och ha ont i magen. Nu hinner du hem i tid tills att din mamma ringer.
En liten tystnad.
- Du?
- Ja?
- Kan jag få en kram av dig?
- Visst får du det.
Och så kramas vi ordentligt och vinkar till varandra medan hon går bort mot utgången. När tåget kommer har hon försvunnit ur sikte.

Jag har antagligen någon inbyggd magnet som liksom drar vissa och somliga till mig. Är det inte ensamma fyllon med taxar (som kan heta Totte), så är det psykiskt ofriska eller gamlingar, som den gamle farbrorn som jag konverserade på tuben för ett par veckor sedan och som var så ensam sedan hans fru gått bort. Eller ensamma kvinnor med överlastade barnvagnar som jag hjälper dem att lyfta när de ska på och av bussar. Jag är nog en riktig hedersknyffel. En förortens hemliga flickscout. Eller ännu inte tillräckligt storstadsavtrubbad, bara?