... i vilken vår hjältinna konverserat

(Höst på min planet...)

Han stod och väntade på bussen vid Hökis. Liten ljusblå smula på huvudet och ett par plastkassar i handen. Såg pigg och fräsch ut när han undrade om inte bussen skulle komma snart. Jag pekade mot bussen som stod lite längre bort och väntade på att det skulle bli tid att köra fram (fruktansvärt irriterande rutin när iskylan kommer...) och sa att den nog snart skulle starta. Han undrtade vart jag skulle och jag sa min hållplats. "Jaha, ja", sa han, "har du bott där länge?". Jag svarade att jag flyttat dit i år och då sa han "då känner du kanske inte Hans Lindgren, skådespelaren? Jag känner honom sedan länge..."

Jag fick tillstå att jag inte haft den äran, men det gjorde inget försäkrade mannen, som sedan presenterade sig som Gunnar. "Jo, serru", sa han, "en annan har ju vuxit upp här i krokarna sedan femtitalet"... och sedan berättade han om sina kusinbarn Ingemar och Ville (Wallén) som var (är?) med i Boppers (inte Ville, dårå, för han är död) och någon onkel som var känd spritsmugglare och sina föräldrar som dog unga så han fick flytta med sina syskon (som bor i Norrköping respektive Landskrona) till mormor och morfar i Hökarängen och växa upp hos dem, och om sin farmor som hade en sjurumsvåning på Östermalm som barnbarnen inte hade råd (?) att ärva när hon gick bort och flera släktingar som var operasångare och gifta med professorer och guvetallt.

Han klev av vid min hållplats, och bad mig hälsa Hasse (Lindgren) ifall jag skulle springa på honom i affären, eller så. Det lovade jag givetvis att göra. Gullig liten farbror. Och så hedersknyffeln Magda, dårå... ;)