Det är roligt att promenera med Ingalill. Vi har mycket att prata om, ofta pyssliga saker att utbyta, och hon har alltid roliga utflyktsmål. Idag skulle vi gå från typ Bredäng och in mot stan. Vi åkte buss till Bredängs centrum (där höghusen ser ut att vara importerade från något polskt miljonprogram...) och därifrån promenerade vi till ett absolut supermysigt café - Lyran. Jag fick veta att uttrycket "att vara på lyran" etymologiskt kan härledas från detta ställe, då det tidigare varit ett festställe av rang. Idag är det ett mycket trivsamt och coolt fikaställe och jag kan verkligen rekommendera ett besök där! Gammaldags atmosfär och en underbart god latte. Ett ställe att smygdejta på, som Ingalill uttryckte det, ungefär.
Efter att ha styrkt oss med latten promenerade vi iväg in mot stan. Hojhoj... vilka hus det ligger därute! Helt fantastiska kåkar och jagularerna stod på rad på de små gatorna. Efter en bit kom vi ner till sjökanten och kunde sedan följa den i skymningen, nedanför Mälarhöjden, Hägerstensåsen, Aspudden, Vinterviken och Gröndal och runt halva Trekanten tills vi kom upp vid tvärbanestationen vid Trekanten och jag plötsligt kände igen mig - för där brukar jag ju trampa förbi när jag cyklar till jobbet! En helt fantastiskt fin promenad i skön höstluft! När vi kom upp vid pendeltågsstationen bestämde vi oss för att gå ner till Hornstull och ta en fika hos flatorna på Copa, men när vi kom dit kom Ingalill på att hon hellre ville ha en falafel på Folkets borta på Hornsgatan så vi traskade vidare dit. Ingalill smarrade sin falafel och jag tog en kebab med sallad till (inget bröd, såklart!). Därefter gick vi vidare, in vid Mariatorget och St Paulsgatan upp till Götgatan och sedan ner till Folkungagatan och en bit in där och så in på en tvärgata så att vi kom förbi krogen där Ingalills make jobbar, och han kom ut och pussade lite på henne och sa hej till mig (vi har inte setts på fyra år och han påstod att jag inte var alls förändrad - men det var nog mest artighet ;). När de klappat färdigt på varandra gick vi vidare, in på Skånegatan, ut på Götgatan igen och över bron till Gullmarsplan där vi tog bussen till Norra Sköndal. Där skildes våra vägar.
Jag är helt mör nu, men vilken helt tokskön eftermiddag det har varit. TACK, rara Ingalill för fint sällskap och härlig guidning! Mina knän ömmar... vi har gått 14½ km enligt mina mätningar på Eniro... och det i finstövlarna och inte mina powerwalkingskor. Men det var det värt!
Efter att ha styrkt oss med latten promenerade vi iväg in mot stan. Hojhoj... vilka hus det ligger därute! Helt fantastiska kåkar och jagularerna stod på rad på de små gatorna. Efter en bit kom vi ner till sjökanten och kunde sedan följa den i skymningen, nedanför Mälarhöjden, Hägerstensåsen, Aspudden, Vinterviken och Gröndal och runt halva Trekanten tills vi kom upp vid tvärbanestationen vid Trekanten och jag plötsligt kände igen mig - för där brukar jag ju trampa förbi när jag cyklar till jobbet! En helt fantastiskt fin promenad i skön höstluft! När vi kom upp vid pendeltågsstationen bestämde vi oss för att gå ner till Hornstull och ta en fika hos flatorna på Copa, men när vi kom dit kom Ingalill på att hon hellre ville ha en falafel på Folkets borta på Hornsgatan så vi traskade vidare dit. Ingalill smarrade sin falafel och jag tog en kebab med sallad till (inget bröd, såklart!). Därefter gick vi vidare, in vid Mariatorget och St Paulsgatan upp till Götgatan och sedan ner till Folkungagatan och en bit in där och så in på en tvärgata så att vi kom förbi krogen där Ingalills make jobbar, och han kom ut och pussade lite på henne och sa hej till mig (vi har inte setts på fyra år och han påstod att jag inte var alls förändrad - men det var nog mest artighet ;). När de klappat färdigt på varandra gick vi vidare, in på Skånegatan, ut på Götgatan igen och över bron till Gullmarsplan där vi tog bussen till Norra Sköndal. Där skildes våra vägar.
Jag är helt mör nu, men vilken helt tokskön eftermiddag det har varit. TACK, rara Ingalill för fint sällskap och härlig guidning! Mina knän ömmar... vi har gått 14½ km enligt mina mätningar på Eniro... och det i finstövlarna och inte mina powerwalkingskor. Men det var det värt!
Inlägg
2 kommentarer:
Jag är helt röd i ansiktet fortfarande, vet inte om det är av ansträngningen eller vad. En och en halv mil är ju ändå inte SÅ mycket så jag borde vara så här mör? Var det kallt eller har jag blivit klen??
Och här lät det nästan som vi var så där äckligt pussiga som Det Där Paret ublääää, hoppas inte det. Jag ville mest klappa lite nu när jag inte vet i vilket skick han är när han väl kommer hem, eller om jag är vid medvetande då...
Och så tack själv, det var fantastiskt trevligt och välgörande, och vackert och vad du vill. Både under tiden och att tänka tillbaks på, för även om en hemmadag kan vara jätteskön så känns det ändå gott att ha gått den där en o en halva milen, i samvetet... (Fånigt, jag vet, men så funkar det för mig ibland.)
Jag som gick men inte tycks vara inloggad...
Tycker förresten man ska säga till fiken att de ska skaffa nåt omjöligt som alternativ. Varför inte en skål nötter (inte svettiga chilinötter alltså), en halv avokado, hårdkokta ägg eller nåt annat LCFHigt? Jag hade jättegärna gått på Vurma eller till flatorna men inte till priset av en krajjad diet!
1½ mil är ju rätt lugnt, men jämrans vad mina knän gjorde ont igår (bättre idag) - ska aldrig mer långpromma utan bra skor. :P Rödkindheten kommer sig nog mer av den långa friskluftsexponeringen, tänker jag... Vi (jag... ;) gick ju inte så fort. ;)
Nej - SÅ puttenuttiga var ni inte; det är bara så fint att se er tillsammans - jag minns att jag sa det då... för 4 år sedan... och jag tycker det fortfarande! :)
Vet du... ofta kan man få sådant där om man säger till om det, men visst vore det något för dem att sätta in på menyn så man slipper krångla... Kanske är de bara inte medvetna? Vi får uppmärksamma dem på det!
Skicka en kommentar