Livet i form av en liten bebis. Så ny och röd och fortfarande lite skrynklig och med fingrar som yttepyttesmå räkstjärtar. Jag fick hålla henne en liten stund och även om jag är helt och fullt kurerad mot önskan att skaffa fler barn (sedan styvt 20 år) så smälte jag bara ihop i en liten gråtmild pöl. Hon luktade så ljuvligt och gjorde sådana där små ynkliga ljud och viftade lite med händerna och minifötterna.
Min låga känsla var som bortblåst efter en 5-minuterssession med lilla Tea. Man kan inte vara nedstämd och missmodig när livet ler en i ansiktet på det där viset.
Sedan började hon gråta och då tänkte jag att "så skönt att jag kan lämna henne tillbaka till mamman nu, för lite tankning". ;-)
Bebisar. Inte hela livet, kanske. Men en del av det. Absolut!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
haha! "fingrar som yttepyttesmå räkstjärtar". nu känner jag mig än mer övertygad om att ännu en liten katt vore det bästa för mig ;)
Samma här, saran. Samma här. Och inte ens det, egentligen. ;)
Skicka en kommentar