Att vara en Vek Lantis innebär inte enbart att man utses som lättlurat offer av storstadens con men/women. Vi Veka Lantisar får också lätt kontakt med di Världsvana Stadsborna. På pendeln mot söderort lyckas jag först snubbla över en liten storstadstants draMaten och sedan slår hon sig ner på sätet bredvid mitt. Efter en stund undrar hon om jag vet vilken som är tågets slutstation och jag svarar.
-Ah, säger hon. Det låter bra. Jag ska vidare ut till Muskö över dagen. Jag undrar bara om jag ska byta tåg då, eller?
- Jag skulle tro att du kan ta buss, sa jag. Det brukar stå några där och vänta, har jag sett. Men... vilken fin dag du får därute... vädret är ju underbart.
Och då log Lilla Storstadstanten så rart och berättade lite om sina planer för dagen. Och vi pratade lite mer väder och förhoppningar inför nyårsaftonen.
(DraMaten)
Men så gör man tydligen inte, har jag sedan förstått. Man intar önskat säte på ett strategiskt vis och anlägger sedan en bister min som visar att här släpps ingen jävel över bron och sedan ömsom blänger man på medpassagerarna och ömsom ignorerar deras existens. Har jag hört, dårå. Min informant har aldrig visat upp ett sådant beteende. Eller så är jag så upptagen med att studera andra att jag helt enkelt missat det.
Och förresten... storstad och storstad... I onsdags när jag skulle åka hem och klev av pendeltåget inne på centralen räckte en ung man ut armen och rörde vid mig.
- Men... det är du, Magdalena, väl? sa han.
Han hade ett bekant utseende, men jag kunde inte riktigt placera honom först. Fast sedan... haha... av alla människor jag alltså springer ihop med så är det Johan... en utflyttad kille från... just det... Emmajävlaboda.
Så liten kan den där stan också vara ibland!
Och jag längtar dit. Massor. Jag vill börja mitt nya jobb. Jag vill flytta och boa in mig i mitt nya hem. Jag vill strosa och jogga och upptäcka och jag vill fika en söndag och spontangå på en konsert eller ha mer än en biofilm att välja på.
Och jag vill vara med P.
Inlägg
4 kommentarer:
Man får inte le i storstan heller... och man får apsilut inte le mot folk man möter, det har jag blvit tillsagd.
Jag bör nog stanna här hemmavid för att få mej att sluta le Hhmmm... det vet jag inte hur det ska gå till.
Jag vet inte heller hur jag skule bära mej åt för att sudda bort nyfikenheten ur ansiktet på mej själv.
Hoho, annaanna! Sådana attityder formligen tigger om att bli utmanade! :D
Du kan ju tänka dej hur det varit när jag yrat runt i London på egen hand. Folk kliver faktist fram och pratar med mej hela tiden och det är alla möjliga olika sorters människor och de vill/säger helt olika saker.
Det är allt från karlar som raggar (de kommer fram och säger, visst är du skandinav... Duh! spot the obvious) till små pensionärer som undrar vad klockan är, tjejer med barnvagn och unga tonårspar, alla möjliga människor.
Att folk gör så här hemma det e ju en sak, jag bor ju i en ganska lagom stor småstad men utomlands å i stoooorstan...
Du kan ju tänka dej hur det varit när jag yrat runt i London på egen hand. Folk kliver faktist fram och pratar med mej hela tiden och det är alla möjliga olika sorters människor och de vill/säger helt olika saker.
Det är allt från karlar som raggar (de kommer fram och säger, visst är du skandinav... Duh! spot the obvious) till små pensionärer som undrar vad klockan är, tjejer med barnvagn och unga tonårspar, alla möjliga människor.
Att folk gör så här hemma det e ju en sak, jag bor ju i en ganska lagom stor småstad men utomlands å i stoooorstan...
Skicka en kommentar