Jag har just sett en dokumentär på SVT1, om ett gäng ungar på en brittisk skola, som bildar en kör. Det rörande är inte sjungandet i sig, utan vad körandet gör för och med dem som individer och som grupp. När de återförenas efter en tid blir jag tårögd. Glädjen, gemenskapen och stoltheten går inte att ta miste på!
Att sjunga tillsammans med andra är en rent magiskt grej. Ungefär i höjd med högläsning. Man kommer i kontakt med sig själv, sina egna känslor och kan spegla dem i andras. Man åstadkommer något otroligt vackert (hmm... ;-)) tillsammans. Vars och ens bidrag är viktigt för helheten. Jag har både sjungit i några körer och helt spontant tillsammans med andra i olika sammanhang. Det kan vara allsång - Dust in the wind eller Carry On My Wayward Son - med tusentals andra tillsammans med gubbsen i Kansas på festival eller i köket på en blöt fest eller tillsammans med sina ungar i bilen, på långfärd. Alltid lika roligt och helt klart bondande.
Jag ser aldrig Allsång på Skansen, men jag fattar att det är ett populärt program! Att sjunga ihop med andra är en snudd på berusande känsla! Ibland sjunger man också när man är berusad men det förringar inte den inre upplevelsen. Möjligen den yttre! I det läget är det dock inget man fäster något större avseende vid... ;-)
Och jag säger som Caroline af Ugglas:
ALLA KAN SJUNGA!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Stefan Sundström menar att "Allsång på Skansen" är den sista proggtillställningen där alla kan vara med! =D Och doktorerna säger att man lever längre om man sjunger mycket! Även de med strupcancer kan vara med: growlande kan vara riktigt mäktigt!
Ibland önskar jag att jag kunde growla! :D
Angela Gossow's growl är asmäktigt!
Fick en chock när jag hörde att det var en tjej! Så j-a häftigt! =D
Skicka en kommentar