... i vilken vår hjältinna tänker på konst

Jag har ju sett det länge. Men inte fått något samlat grepp. Graffitin älskar jag, när den är gjord med stil. De små tysta stickverken som dekorerar lyktstolpar och skyltar är fina, också. Jag tänker att någon ju har suttit och förfärdigat alla de där sakerna och haft en tanke med dem. Kanske har man suttit och valt färger och mönster, funderat på var man ska montera dem, huruvida de kommer att uppskattas och om de får sitta kvar. Jag har sett målningarna och dekalerna också. Tänkt på texterna de bjudit på.

Men det är först på sistone som jag har sett dem som ett samlat grepp. Plötsligt exploderar det; gatukonsten finns överallt! T o m i bokform, som i Street Art Stockholm, som jag lånat hem från biblioteket. Att på detta sätt ta sin plats i det offentliga rummet är en självklarhet för många som känner att de har något att säga, och gör det via olika konstnärliga uttryck. Och så många gör det bra!

Min graffitifavorit är, som den trogne läsaren redan vet, Banksy. Sonen älskade boken, Wall and Piece, som han fick i julklapp. Men det finns många som sprider Banksys sätt att jobba vidare! Jag tänkte verkligen inte köpa boken, jag hanterar en stram budget. Men vissa saker måste man bara ha. Och Street Art Stockholm är en sådan.

Nästa gång jag åker till storstan åker kameran med, och så ska jag se stan med andra ögon. Visst har jag sett gatukonsten tidigare, men inte tänkt på att dokumentera den. Det ska jag göra nu. Växjö och Kalmar är iofs inga stora städer, men det finns där också. Detta ska bli min nya inriktning, fotomässigt, efter en lång period då jag lekt med makroobjektivet. :-)

Jag har spanat här i byn också, men inte lyckats se något än. Antagligen får jag stå för den biten själv om här ska bli något konstigt. :) *host*

En favorit, dock, var (är) järnvägsbron i Falkenberg, byggd av många små sektioner och där det alltid stod tankeväckande budskap (vilka byttes ut ibland). De kunde bara läsas på långt håll, och det som stod när jag flyttade var:
OM VÅRT MINNE ÄR KORT KAN VÅR ÅNGEST GÅ BORT.
Det har jag tänkt mycket på.

Ett annat jag minns, såhär rakt ur minnet, är följande travesti på Aidsdelegationens dito:
MÅNGA GÅR OMKRING OCH HAR HJÄRNA UTAN ATT VETA OM DET. HJÄRNDELEGATIONEN.

På sportlovet ska jag åka och hälsa på Johanna ett par dagar, och då ska jag kolla upp om det hänt något nytt på järnvägsbron! ;-)

Och när jag träffar, eller ringer, sonen härnäst ska vi prata mer om det offentliga rummet, och att ha (eller ta) sin plats där. I den lilla norska fjällbyn, där han bor nu, finns det ingen som helst utmaning att måla, säger han. Han tänkte göra det en gång, men dels är det svårt att veta var, (han vill inte sabba små fina hus och sådant) och dels är lagens arm väldigt klen och ensam och då blir det inte ens spännande. Dessutom tror han inte någon uppskattar det.
Men det finns ju andra sätt. Sätt som dessutom inte förstör vackra trähus eller den rofyllda julkortsstämningen. Om det ska vi prata lite. ;-)

Nu ska jag dock dricka ur kaffet, klä mig och ta en promenad. Det syns faktiskt lite blå himmel här och där, mellan framrusande moln! Det vill jag ta tillvara! Kameran får följa med...