... i vilken vår hjältinna strövat längs minnenas motorväg

(Fröken Smilla wants to phone home...)

















(Johanna på väg på tåg)













(Externt skämt)

Jag hjärtar Falkenberg. Det bara är så. Det är det närmaste jag någonsin kommer ett rotsystem.

Johanna och jag trotsade vindarna och gick en rask promenad nere längs Ätran, på Doktorspromenaden.













Vattnet i ån gick högt, uppressat av västliga vindar. Vi fortsatte längs åpromenaden och upp över Söderbron och in till centrum genom Gamla Stan.

















Sheer bloody nostalgia (men vad gör jag för sjukt störd min..? GAH!) .













(Hmm...)













När Johanna var tio år slängde hon ut en sten på rälsen på järnvägsbron för att se om det kunde bli en spännande urspårning. Inte världens bästa idé, kanske, men stenen föll ner i en skarv och orsakade lyckligtvis ingen skada. Den ligger fortfarande kvar...

















Vi strosade genom centrum och gjorde nedslag på valda ställen. Det blev en promenad på drygt tre timmar innan vi var tillbaka här i Johannas crib. Nu stärker vi oss med kaffe innan vi ska ta itu med middagen. Det blir - på allmän (läs: Johannas) begäran - broccoligratäng med ris. Enkelt, snabbt och smarrigt! Till det knäcker vi en flaska rött av franskt märke - också detta på "allmän" begäran. Kanske ser en film. Eller kollar om det går att få igång teven. Eller sitter kvar här vid bordet, lyssnar på musik, surfar och pratar.

Det får inte bli alltför sent, bara, för jag ska upp tidigt imorgon och resa söderut. Om nu inte vädrets makter får SJ att böja nacke. Men det skiter jag i. Jag ska söderut ändå.