Så här lyder veckans uppgift i Skrivdagboken: Skriv ett hjärtebultande kärleksbrev. En mycket grannlaga uppgift. Jag tror att Sara har löst uppgiften med sitt senaste blogginlägg och hon gjorde det isåfall på ett helt underbart vis.
Jag tänker att jag kanske ska rikta mig till mina barn... till någon av mina Vänner... eller kanske till mig själv? Detta måste jag begrunda vidare. Skriva ett smetigtkletigt, förutsägbart HjärtaSmärtaAllaHjärtansDagsBrev kan jag göra stående på huvudet med bägge händerna fulla av tjära och fjädrar. Men... om det ska vara hjärtebultande... om det ska vara innerligt, sant och totalt uppriktigt... om det ska slita upp dörrarna till mitt allra innersta... om det ska visa mitt eget hjärta... pulserande... vibrerande... bultande... Om det ska öppna - eller åtminstone glänta lite på - dörren till någon annans själ och kanske förmå den att svänga i takt med min... då kommer jag att föda det under svår vånda. Där hjälper ingen epidural i världen.
Men veckan har just börjat. Mitt hjärtebultande kärleksbrevsbarn är bara nattagammalt. Det har veckan på sig att växa och utvecklas. Jag ska ägna min vecka åt att nära och vårda det ömt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar