... i vilken vår hjältinna är tyst

Tystnad är skönt. Tystnad mellan två goda vänner, eller mellan två som älskar varandra kan vara en underbar och fin sak. Den tystnaden säger ofta mer än vackra ord.

En del är rädda för tystnad. Jag tror de snarare är rädda för sig själva. För sina egna tankar. Tystnaden talar till dem, skriker dem i örat.

Själv tycker jag om tystnaden. Jag behöver tystnaden för att samtala med mig själv eller för att fokusera på det mina tankar och mina händer sysslar med.

Tystnaden får mig också att uppskatta Det Goda Samtalet och bra musik, på samma sätt som en humördipp kan få mig att uppskatta en humörtopp desto mer.

För mig handlar det om variation. Ibland stora variationer, ibland subtila nyanser.

Ibland vill jag vara mitt i stöket och bullret på mitt arbete eller på en rockfestival. Ibland vill jag slå hål i tystnaden med tung musik på brutalvolym. Ibland vill jag peta på tystnaden lite försiktigt, sådär som Nick Drake gör. Ibland vill jag bara att det ska vara tyst.

Jag vilar i tystnaden.

Ibland.

Idag.

Allt är sagt. Inget förändras av fler ord. Det är som det är. Kanske är det t o m så att för många ord sagts. De ligger i hörnen här och skräpar och när jag slår tårna i dem gör det ont. Jag får ta fram sopborste och skyffel och städa undan dem.