... i vilken vår hjältinna har dippat

Jag dippade lite igår. Inte med chips och någon god sås (jag äter nästan bara popcorn, nuförtiden) utan känslomässigt. Jag får sådana dippar ibland. Det var ganska längesedan nu så först kände jag inte riktigt igen det. Visst kan jag vara trött, nere och ledsen och deppig ibland. Men de här dipparna är annorlunda. De känns mer som en sorg. Jag hade sådana när jag var nyskild, och de dök oftast upp när barnen var hos sin far och jag var ensam utan att ha valt det själv, riktigt... (På sätt och vis var det ju självvalt att skilja mig, men det var också nödvändigt.) En känsla av ödslighet, sorg och tröstlöshet.

Då, på den tiden, var dipparna både breda och djupa (vi snackar Marianergraven), och inget jag precis kunde hoppa över. Nu är de smala och grunda och jag kliver med lätthet över dem. Det har tagit år av övning och insikter om att det faktiskt är helt okej att vara ensam. Att det inte är ett dugg farligt, utan faktiskt ganska skönt. Jag har också fått lära mig, steg för steg, att tycka om mig själv. Det har tagit tid och inneburit mycket arbete med mig själv. Men det har gett resultat. Oftast tänker jag inte på det, men just när de här dipparna kommer - eller snarare när de klingar av - då blir det att jag tänker tillbaka på vägen jag har gått och ser vilken sjuhelsickes resa jag faktiskt gjort!

Jag antar att det är det arbete jag lagt ner - och resultatet! - som gör att jag kan bli ledsen, eller arg, om jag anklagas för att vara egoistisk, självcentrerad, att jag försöker framställa mig som perfekt osv. Det är orättvist. Jag vet väldigt väl vilka mina svagheter är - och de är legio, dessutom - och vad jag behöver jobba vidare med. Men jag har också fått mig själv att må så mycket bättre än jag gjorde för bara några år sedan, att jag inte tolererar påhopp. Konstruktiv feed-back, däremot, som ges i en positiv, omtänksam och kärleksfull anda - det är jag tacksam för att få. Mina vänner ger mig detta och också för detta älskar jag dem!

Att dippen kom nu var ju egentligen ganska självklart; jag kommer ju inom kort att leva helt ensam. På sätt och vis är det givetvis helt självvalt. Även om jag inte är ett dugg rädd för den sortens ensamhet är det klart att det känns som att bege sig ut på ett gungande underlag. Jag är ganska ny här i byn och har inte så många vänner än. Faktum är att jag inte har några Vänner. Däremot ett och annat vänämne. Så det ska nog bli bra detta! Ja, det ska det bli. Det har jag bestämt. Jag måste vara min egen lyckas smed; jag precis som alla andra.

Och bara detta att sova på saken är till stor hjälp; idag mår jag gott igen! Jag lurar på en rejäl långpromenad, i ett väder som helt klart är bistrare än igår, och så har jag ju en del kreativa projekt att greja med! Sova middag verkar också ganska lockande: