lördag, februari 09, 2008

... i vilken vår hjältinna pratar på

Alla behöver någon att prata med. Jag. Du. Alla. "No man is an island" må vara en låttitel, men det är också ett sant talesätt. Detta visste redan de gamla grekerna. Åtminstone visste de gamla islänningarna det... Jag citerar Hávámal (fast ur en engelsk översättning av The Poetic Edda som faktiskt har ett språk som är vackrare än den svenska översättning jag också har i min ägo), där Oden säger:

I advise you, Loddfafnir, to take this advice,
it will be useful if you learn it,
do you good, if you have it:
With your friend never be
the first to tear friendship asunder;
sorrow eats the heart if you do not have
someone to tell all your thoughts.

En sanning som håller än idag. Vi behöver alla spegla våra tankar, känslor och funderingar i någon annan. Den som isolerar sig, drar sig undan och håller allt inom sig mår inte bra av detta i längden.

För mig gäller det även tvåsamheten, som - om det vill sig illa - kan komma att bli en utvidgad ensamhet. En ensamhet som är värre än en-ensamheten, eftersom den inte är lika synlig, inte så uppenbar. En nära, sann och innerlig kärleksrelation kan omöjligen hotas av att man håller dörren öppen för varandras vänner, gemensamma såväl som de egna.

Människan är en social varelse. Ett flockdjur, om man så vill. Vi behöver varandra, vi behöver prata, skratta, gråta, dela bekymmer och glädjeämnen, uppmuntra, stödja, bejaka och bekräfta varandra. Och vi behöver det regelbundet!

Oden förklarar det den mjuka vägen:

I advise you, Loddfafnir, to take this advice,
it will be useful if you learn it,
do you good, if you have it:
you know, if you've a friend, one whom you trust,
go to see him often;
for brushwood grows, and tall grass,
on the road which no man treads.

Eller som Bibeln säger: "Järn ger skärpa åt järn. Så skärper den ena människan den andra."
(Ords. 27:17)

Och nu slipper ni fler kvasireligiösa fundringar från mig för ett tag. Fast för min del handlar det inte om religion utan om urgammal filosofi och livsvisdom och en övertygelse om att människan inte förändrats särskilt mycket genom årtusendena; det är bara våra yttre förutsättningar som förvandlats.

Dagen ligger framför mig, ograverad. Den är min att göra vad jag vill med. Jag ska göra några saker för mig själv - som att träna, skriva och läsa samt knarka musik - och några saker för andra - som att göra klart det jag stickar till Linus och Simone, skriva minst två snejl-mejl och ringa några viktiga samtal, just för det där skärpandets, bekräftandets och för vänskaps och kärleks skull.













(Och jag finner en skön symbolik i att en isbrytare är döpt till Oden...)


3 kommentarer:

Glas och Klorid sa...

Att vara ensam i tvåsamheten är värre än att vara ensam/singel eller vad man nu kallar det. Länge leve vännerna! T

Anonym sa...

vilken PERFEKT text att läsa precis innan jag ska ut genom dörren! blev pirrglad av att just du uppdaterat när jag gick in på Google reader en sista vepa!

tack!

har inte kommit mig för att skicka ditt pennfack än... fast jag gör det i helgen.

Muminen sa...

Ååååhh, Eddan!!
Du, bästaste M, är min (h)järnvän!
Love you!