... i vilken vår hjältinna fått lite gjort

Man kan betona det på två vis... Lite gjort, eller lite gjort. Och det är väl ungefär så det känns. Jag har inte gjort en massa saker idag, men det jag gjort har varit roligt och vettigt. Jag har jobbat vidare med DHKP (det börjar ta form nu), jag har bakat bröd, jag har varit i stan och jag har haft massa mysigt med Johanna.

















(Johanna på tåget)
I stan lämnade jag min symaskin på lagning. Det vill symaskinslagaren ha 750 spänn för. Jag hoppas innerligt att det är värt det. Jag har också köpt lite decoupageprylar (faktiskt bara ett lim/lack och en liten roller) och - tro det eller ej! - ett par skor! Ett par svarta med höga klackar. Tveksamt om de är snygga till jeans, men desto läckrare till kjol. Att springa omkring med dem i trappor och korridorer blir en intressant utmaning. Middagen fick bli libanesisk (på Ali Baba) och jag var inte inne på Umbra och köpte garn.

Fröken S har fått en ny transportbur också. Det var ganska roligt att skaka lite aggressivt på buren emellanåt och förskräcka rekorderliga djurvänner som rastade sina reflexvästförsedda, fyrbenta vänner på Växjös gågator... Själv var Fröken hemma och vaktade bakgården...













Kameran var med och vi var visserligen inte särskilt fokuserade men vi lyckades ändå registrera ett par street-art-grejer. Jag tror att ska man plåta sådant ska man vara ensam och verkligen gå in för bara det. Se med andra ögon än fönstershoppar- och skoj-och-skratt-ögonen. Dock hittade vi alltså dels den här:













2007 var året då det firades 300-årsjubileum för Carl von Linné och ingenstans firade man mer än i hans hembygd. Men någon anser helt klart att 301 år faktiskt är både mer och tuffare än 300, och visade det så här:

















Faktiskt ganska snygg. Synd att det runnit lite, bara.

En märklig sak hände i morse. Eller... egentligen igårkväll. Jag och Johanna småpratade lite om syskonen och när jag skulle lägga mig började jag tänka på Jenny. Jag kände mig orolig och bestämde mig för att höra av mig till henne direkt på morgonen. Vilket jag alltså gjorde. Och... då berättade hon att hon var på väg till jobbet, och att hon var lite försenad eftersom hon inte sovit på hela natten. Hon hade inte tillbringat natten i sin säng utan på en akutmottagning eftersom en visdomstand blivit så superinflammerad att två plommonstora bölder slagit upp - en i gommen och en i halsen. Dessa hade läkaren fått öppna och greja med och sedan hade han förskrivit någon dunderantibiotika. Hon mådde fortfarande inte bra, såklart, men eftersom det bara var möten och planering på jobbet ville hon inte sjuka sig.

Givetvis kan min oroskänsla ha varit rent allmän, men lite konstigt var det ändå. Det tyckte vi båda.

Klass 9A var bara en snuttifierad halvtimme idag. Bortsett från matteläraren och idrottsläraren är jag verkligen inte imponerad av de andra superpedagogerna. SO-läraren gör ett ganska platt och mesigt intryck, t o m. Men jag ska följa serien. Det ska jag. Det blir nästan körigt. Vännen P:s dotter är med i Häxjakten som börjar 17 mars. Den vill jag ju gärna kolla in, förstås. Klass 9A, då. Och så Skolfront. Jag får sätta larm via mobilen annars kommer det att köra ihop sig.

Nu är jag väldigt trött. Jag var uppe kvart över sju i morse fast jag är ledig. Jag fattar faktiskt inte varför, men jag vaknade vid sju av att Fröken ville mig något. Men sedan skuttade hon ner från sängen och jag försökte somna om. Lönlöst. Det var bara att kliva upp efter ett par försök. Fixa sig kaffe och lyssna på P1-morgon. Så kasst. Att inte kunna somna om, alltså.

Men nu kan jag garanterat. Ska strax göra det. Jag tar med mig min nya älskling, Neil Gaiman, i sängen.

G'natt bloggläsare var ni än är...

... i vilken vår hjältinna finner livet njutbart

Den där promenaden blev rask och lång och gick slutligen förbi järnvägskiosken där jag kunde köpa mig dagens upplaga av DN. Kameran fick följa med. Mission: Street Art Emmaboda. Hmm... Jag tror inte det finns underlag för en bok, om vi säger så.

Här är bildskörden:













Tveksamt om detta egentligen är ett konstnärligt projekt. Däremot vittnar det om en viss omtanke, att en nedblåst fågelholk läggs väl synlig så att någon händig, verktygs- och stegförsedd vandrare kan spika upp den igen.

















Är detta en ansats till "gatukonst". Nej - den får underkänt. Detta är bara ett meningslöst papperskorgstaggande, som varken imponerar eller inspirerar.













Den här lilla saken gör mig en smula osäker. Men eftersom den inte är försedd med något som kan föra tankarna till möbelförsäljning tänker jag att det kanske finns en annan, djupare tanke bakom.

Sedan fann jag en delvis sönderriven - omsorgsfullt fastklistrad - affisch för NSF. Det inte definitivt inte konst, men detta att någon satt upp den - och någon annan gjort stora ansträngningar att försöka riva ner den - säger något om vår by, tycker jag.

Slutligen återstod bara ett objekt att fotografera, och det är ett officiellt konstverk som pryder mitten av vårt lilla torg. Jag har betraktat skulpturen många gånger, både länge och väl. Jag blir inte klok på den. Den föreställer en naken man som ser ut att med våld hålla fast två nakna, och förtvivlade, flickor. Den ena av dem har små knoppande bröst. De sitter i vad som förefaller vara fören på en båt. Flickorna vänder sig åt ena hållet i en rörelse som ser ut som att de försöker streta sig fria, medan mannen ser sig om över axeln, som för att se om han är iakttagen eller ej. Mina tankar går ohjälpligen till pedofili, eller rentav incest, då flickorna är ganska lika mannen.

















Väl hemma smakade det gott med kaffe och ett par mackor på mitt hembakta bröd. Just nu är jag inne i en marmeladperiod. Bäst idag: Robertson's Scotch. Till kaffet unnade jag mig ett par timmar med DN. Omsorgsfullt läsande av så gott som alla sidor (nej, nej, nej - inte Sporten!) i alla bilagorna. Tända ljus och röda tulpaner.
Katt. J. J. Cale (idag igen!). Njutbart!













(Fröken Smilla provar ut nya sovposer varje dag...)

Jag slet mig en stund för att laga till lite middag att äta när hungern föll på och återgick sedan till soffan och tidningen. Jag fylls av intryck... en resa till Vietnam... unga målmedvetna invandrartjejer som kommer att bli en del av samhällsbärarna framöver... en notis om att "Te är den nya latten" och vikten av att ha en snygg tekanna (vilket jag redan har; en japansk, jag fått av Matilda)...en rejäl artikel om läget i Kenya... bokrecensioner... Barack Obamas självbiografi... små notiser och världsnyheter om vartannat... Att läsa en Riktig Tidning är att låta världen komma in i ens hem för en stund. Att skaffa sig information... kunskap... i sin egen takt och inte beroende av hur redaktionen på Aktuellt eller TV4-nyheterna valt att presentera det... Jag älskar att läsa tidningar, och i mina ögon är DN en av de allra bästa. Och det säger jag utan några som helst utsikter till ekonomisk ersättning. ;-)

Köksbestyren och tidningsläsandet var lite utmattande så jag lurade till en stund, med Fröken på magen. Tro mig, det finns sämre sätt att sova på...

Nu lägger sig skymningen utanför och jag ska laga mig en kanna te. Halsen svider lite och att sjuka sig kommande vecka är inte att tänka på. Jag tror faktiskt jag ska ta en, eller ett par, av limefrukterna jag torkat. Lägga dem i min vackra, röda tekanna av gjutjärn och hälla kokande vatten över. Låta dra en liten stund och tillsätta en gnutta honung.

Sedan ska jag dricka mitt te och ta en bloggpromenad.

... i vilken vår hjältinna visar film

Apropå Bästaste Sis kommentarer till förra inlägget. Jag gillar inte heller oplanerade throw-up's eller meningslöst taggande. Det är ingen konst (pun intended), såvida det inte gjorts på något synnerligen välbevakat och därmed utmanande ställe...

Men det här... Vad klassar vi det som? Det står bortom allt tvivel att det är olagligt, att det rör sig om vandalisering. Men... är det fult? Var det snyggare innan? Tillför det något? Jag försvarar inte olagligheter, men samtidigt tycker jag att detta faktiskt tillför något.

För mig, that is. Och är inte det en av konstens uppgifter? Att beröra och uppröra? Ifrågasätta? Utmana konventioner och rådande system? Vad - eller snarare vem/vilka - är det som säger att om man heter Rauschenberg så är detta snyggt:













Men detta är det inte?













Jag ser sådana här saker och funderar på vad målarna vill ha sagt. Det berör mig. Ibland upprör det mig. Jag kan bära det med mig i dagar, veckor och månader. Den skitarga throw-upe'n mitt på den vita marmorväggen på Stadshuskuben, i Falkenberg, och kommentaren till denna - som målades upp vid entrén till självaste polishuset - en vårnatt för 2-3 år sedan (då polisen gjort sig skyldig till något som nog måste betraktas som övergrepp) glömmer jag aldrig.

... i vilken vår hjältinna tänker på konst

Jag har ju sett det länge. Men inte fått något samlat grepp. Graffitin älskar jag, när den är gjord med stil. De små tysta stickverken som dekorerar lyktstolpar och skyltar är fina, också. Jag tänker att någon ju har suttit och förfärdigat alla de där sakerna och haft en tanke med dem. Kanske har man suttit och valt färger och mönster, funderat på var man ska montera dem, huruvida de kommer att uppskattas och om de får sitta kvar. Jag har sett målningarna och dekalerna också. Tänkt på texterna de bjudit på.

Men det är först på sistone som jag har sett dem som ett samlat grepp. Plötsligt exploderar det; gatukonsten finns överallt! T o m i bokform, som i Street Art Stockholm, som jag lånat hem från biblioteket. Att på detta sätt ta sin plats i det offentliga rummet är en självklarhet för många som känner att de har något att säga, och gör det via olika konstnärliga uttryck. Och så många gör det bra!

Min graffitifavorit är, som den trogne läsaren redan vet, Banksy. Sonen älskade boken, Wall and Piece, som han fick i julklapp. Men det finns många som sprider Banksys sätt att jobba vidare! Jag tänkte verkligen inte köpa boken, jag hanterar en stram budget. Men vissa saker måste man bara ha. Och Street Art Stockholm är en sådan.

Nästa gång jag åker till storstan åker kameran med, och så ska jag se stan med andra ögon. Visst har jag sett gatukonsten tidigare, men inte tänkt på att dokumentera den. Det ska jag göra nu. Växjö och Kalmar är iofs inga stora städer, men det finns där också. Detta ska bli min nya inriktning, fotomässigt, efter en lång period då jag lekt med makroobjektivet. :-)

Jag har spanat här i byn också, men inte lyckats se något än. Antagligen får jag stå för den biten själv om här ska bli något konstigt. :) *host*

En favorit, dock, var (är) järnvägsbron i Falkenberg, byggd av många små sektioner och där det alltid stod tankeväckande budskap (vilka byttes ut ibland). De kunde bara läsas på långt håll, och det som stod när jag flyttade var:
OM VÅRT MINNE ÄR KORT KAN VÅR ÅNGEST GÅ BORT.
Det har jag tänkt mycket på.

Ett annat jag minns, såhär rakt ur minnet, är följande travesti på Aidsdelegationens dito:
MÅNGA GÅR OMKRING OCH HAR HJÄRNA UTAN ATT VETA OM DET. HJÄRNDELEGATIONEN.

På sportlovet ska jag åka och hälsa på Johanna ett par dagar, och då ska jag kolla upp om det hänt något nytt på järnvägsbron! ;-)

Och när jag träffar, eller ringer, sonen härnäst ska vi prata mer om det offentliga rummet, och att ha (eller ta) sin plats där. I den lilla norska fjällbyn, där han bor nu, finns det ingen som helst utmaning att måla, säger han. Han tänkte göra det en gång, men dels är det svårt att veta var, (han vill inte sabba små fina hus och sådant) och dels är lagens arm väldigt klen och ensam och då blir det inte ens spännande. Dessutom tror han inte någon uppskattar det.
Men det finns ju andra sätt. Sätt som dessutom inte förstör vackra trähus eller den rofyllda julkortsstämningen. Om det ska vi prata lite. ;-)

Nu ska jag dock dricka ur kaffet, klä mig och ta en promenad. Det syns faktiskt lite blå himmel här och där, mellan framrusande moln! Det vill jag ta tillvara! Kameran får följa med...

... i vilken vår hjältinna har en hemmakväll

Jag gick till jobbet idag. Att vara hemma och vila igår var bra och sovmorgonen gjorde sitt till. På engelsklektionen ser vi What's Eating Gilbert Grape och killarna har så sköna tankar och kommentarer kring filmen. I början skrattade de åt Gilberts feta mamma men allteftersom historien utvecklar sig grips de av hennes öde och blir glada när Gilbert försonas med sin mor.

Efter jobbet gjorde jag några ärenden och så gick jag förbi biblioteket för att lämna tillbaka en försenad bok (John Steinbergs Världens bästa fröken - jag vill HA den men den är blixtedyr). Jag tänkte också lånat fjärde delen av Hearns bok om Otoriklanen, men den var inte inne och istället fann jag mig på hemväg med en trave andra böcker, varav de flesta var bilderböcker.

















(Hiroshige, Matthi Forrer)


















(Hokusai - Hundra bilder av berget Fuji)

















(Street Art Stockholm, Benke Carlsson)

Underbara, ljuvliga bilderböcker att helst vilja äga men att få låna dem (och låna om dem minst en gång) fungerar också! Och så Kristina Lugns arbeten från 1971-2003, i en volym. Jag älskar hennes sätt att formulera sina toksvarta tankar så att jag inte kan låta bli att skratta när jag läser dem - och hur skrattet sedan fastnar någonstans...

Sedan åkte jag in till stan för att ge mig själv en skön eftermiddag av stros, shopping light och fika. Det blåste en ondsint västan och regnet trillade ner, men jag gillar sådant väder. Synd bara att frisyren inte är så city-chic som jag kanske hade önskat, i sådana lägen.

På tåget in till stan satt jag och läste The Curious Incident... och jag kunde inte låta bli att skratta när pojken beskriver vad vi vanliga uppfattar i en given situation - och vad han uppfattar. Jag vill inte undanhålla er ett smakprov. Först beskriver han vad vi vanliga, lata uppfattar när vi ser oss omkring t ex när vi är ute på en plats på landet:
"1. I am standing in a field full of grass.
2. There are some cows in the field.
3. It's sunny with a few clouds.
4. There are flowers in the grass.
5. There is a village in the distance (Och så räknar han upp något mer.)
/.../... and I noticed these things
1. There are 19 cows in the field, 15 of which are black and white and 4 of which are brown and white.
2. There is a town in the distance which has 31 visible houses and a church with a square tower and not a spire.
/.../
7. The cows are mostly facing uphill
And there were 31 more things in this list of things I noticed but Siobhan said I didn't need to write them all down. And it means that it is very tiring if I am in a new place because I see all these things, and if someone asked me afterwards what the cows looked like, I could ask which one, and I could do a drawing of them at home and say that a particular cow had patterns on it like this: (och så är det en teck ning av en ko, då..)"

Och så tänker jag på barn jag möter, eller har mött, som har det såhär och ska försöka fungera i en skola med hundratals andra barn och intryck varje sekund...

Som vanligt köpte jag inte skor trots att jag verkligen är i skriande behov av ett par dylika. De ska vara av en modell som är lika snygg till kjol som till jeans, vilket onekligen knepar till det lite grann. Däremot blev det lite mer garn, så jag kan sticka den rastainspirerade inkamössan med matchande halsduk, som Linus önskar sig, och ett par små knåpsaker på Panduro. Ha! Jag som alltid går på Panduro och nästan aldrig köper något. Indiska hade en svart top som jag blev lite förtjust i och på H&M hittade jag en röd top som jag ska göra något najsigt av. Jag funderar på texten KUNSKAP ÄR MAKT. Och så använda den i skolan, förstås. På Lagerhaus hittade jag, traditionsenligt, roliga disktrasor och opiumljus.

På väg hem fokuserade jag på mp3-spelaren eftersom tåget var knôkafullt och det var otäcka barn som hojtade och skrek och den enda lediga sittplatsen var på ett sånt där fäll-ner-säte p r e c i s mittemot toadörren och de flesta verkar inte ha en aning om att man kan s t ä n g a dörren - både före och efter användning - genom att trycka på den lilla rektangulära knappen precis t h om dörrkarmen (t v om man står inne på toan) utan de bara står där som fån och väntar på att dörren ska glida igen av sig självt alltmedan unken urinlukt puffar ut i korridoren. BLEH.

Jag gick inom affären och köpte med mig en grillad kyckling och lite grönsaker och gjorde en pastasallad. Avnjöt anrättningen med ett glas gott ripasso och "Vem vill bli miljonär", vilket jag är oslagbar på. Åtminstone så länge jag sitter i trygghet här i min soffa. ;-)

Jag har hunnit med att bläddra i Street Art Stockholm och druckit lite mer vin och långpratat med Bästaste A. Tittat på mina lila tulpaner (tulpaner är mina älsklingsblommor!) och killat Fröken bakom örat och tänkt på både goda minnen och framtiden och det faktum att nuet är skönt att vara i. Nu känns det snart som läggdags, men först ska jag släntra omkring i en del bloggar och kanske kika in på mitt home away from home: Sweden Rocks messageboard.

G'natt!

... i vilken vår hjältinna fått en idé

Jag läser Svensklärarens blogg, ser en bild och får en idé: Om jag blir arbetslös ska jag bli gatuläsare. Gatumusikanter vimlar det av, men hur många läsare sitter det i gathörnen och bjuder på gemensamma upplevelser? Jag har då inte sett någon. Borde vara en tämligen lukrativ inkomstkälla, kan man tycka. Om inte annat så har man det ju trevlig och nöjsamt där i sitt gathörn. I brist på hatt får jag väl lägga ut en keps...

Och eftersom min hjärna fungerar som den gör börjar jag fundera i ytterligare banor... Tänk om man kunde göra lite läs-throw-ups, sådär som graffarna gör med sina tags? Kanske rentav få några elever att tända på denna tanke..? Det finns ju stick-graffiti så varför inte litterär sådan? När jag gick mellan stationen och högskolan i Halmstad brukade det ibland vara små upprop och tänkespråk vackert skrivna på gångbanans asfalt. Vackert och inspirerande! Hmm...

Och Fröken Smilla har ännu inte haft möjligheten att skaffa sig någon känsla för snö, men väl för badskum.













Jag badar numera aldrig ensam...