... i vilken vår hjältinna drabbas av klarsyn

Jag använder inte mina linser sådär ofta som jag kanske borde. Idag har jag dem på för att till fullo kunna njuta anblicken av en obruten horisont, men också för att känna igen bekanta när jag strosar omkring här i min gamla hemstad. Men jag blir nästan sjösjuk av dem, så ovan är jag. De är underbara när jag behöver se långt, men att sitta vid datorn, läsa i en bok eller försöka få på lite mascara på ögonfransarna är snudd på ogörligt. Ändå har ju min optiker talat om exakt vilken styrka jag ska ha.

Strax är det dags att bege sig ut i de salta vindarna. Fast det blåser ytterst måttligt, med bästkustmått mätt. Och just nu regnar det inte. Å andra sidan har jag paraply. Men jag väntar på Johanna som i sin tur väntar i en nästan oändlig telefonkö till Alfakassan. Det är klart att det inte ska vara hur enkelt som helst att få understöd när man inte har något arbete, men samtidigt behöver väl inte folk på ställen som den där Alfakassan gå in för att jävlas med de som faktiskt behöver lite monetär hjälp? Johanna slutade sin säsongsanställning i början av december och har fortfarande inte fått sina Alfakassepengar. Det blir ju liksom lite drygt när man, som Johanna, har en hyra och andra räkningar att betala - plus att det är käckt om man kan äta sig mätt också.

Fröken Smilla finner sig väl tillrätta här i sitt tillfälliga hem, men hon har kvickt utvecklat en faiblesse för att klättra, och klättra högt. Igår när vi varit ute en sväng satt hon uppe på en garderob och imorse försökte hon, via köksfläkten, att klättra upp på överskåpen här i köket. Johanna måste införskaffa en vattenspruta. Genast!