Men jag gör det nu. Balanserar på en tunn, vass egg. Försöker att inte dras in i menings- och ändlösa ältanden (jag kan inte längre kalla det samtal eller diskussioner) om vad som varit och hur det kunde ha varit eller blivit eller kanske t o m kunna bli om inte... eller om. I all synnerhet om inte jag. Eller om jag...
För en tid sedan kunde jag tagit åt mig av den sortens anklagelser. Inte tagit åt mig för att de skulle ha känts sanna eller rättvisa. För det gör de inte. Men tagit åt mig för att jag, genom att göra slut, orsakat honom sorg. För en tid sedan trodde jag att det också var min uppgift att stötta, trösta, hela, läka. Nu gör jag inte det. Jag har fullt upp att bära min egen sorg över att det inte blev som det var drömt, tänkt och önskat.
Jag sluter mig bara hårdare om mig själv. Stänger ute. (Honom) Stänger in. (Mig) Det handlar inte om flykt från det tunga, det jobbiga, det obehagliga. Det handlar om ren och skär självbevarelsedrift. Inte dras med är det som gäller. Stänga ute. Skärma av.
Och att hämta energi, kraft och styrka på de platser där detta finns att tillgå för mig. Lyckligtvis finner jag sådana källor. Utanför. Inuti.
Men jag går på en egg. En vasslipad.
Aubrey Beardsleys konst gör mig lugn... harmonisk... den samlar mig. Här ovan: The Peacock Skirt, som i många år hängde - i jätteformat - över min säng.
Inlägg
4 kommentarer:
Du, min vän, är min vardagshjältinna.
Är du säker på att du inte är en Ghandi? :)
Inte ens Moder Teresa. ;)
kramar en masse! och vi tycker om samma konstnärer, ofta!
Tänk vad knepigt att man anser sig behöva bära exen igenom något som är hårt nog för en själv... Kram!
Skicka en kommentar