... i vilken vår hjältinna kommit fram

... till att det är väldigt svårt att skriva om resan. På ett plan var det ju bara en del av mitt jobb. På ett annat plan var det en resa där vi (lärare/elever) fick tillfälle att lära känna nya sidor av varandra och knyta våra band på ett annat vis. På ett tredje plan var det en resa i tiden och på ett fjärde en inre resa. Så... Hur skriver jag om det? Eller... ska jag ens skriva om det?

Det jag kan och vill säga är att själva upplevelsen av Auschwitz/Birkenau var kluven. Delvis blev allt det fruktansvärda så oerhört påtagligt, trängde så nära inpå och berörde på ett mycket obehagligt vis. Delvis kändes det fullständigt overkligt. AuschwitzII/Birkenau - som var det stora utrotningslägret - kändes faktiskt svårast att ta in (vi besökte först Auschwitz I, som var det första, minsta och inte inriktat på utrotning så mycket som på att vara ett arbetsläger - om än med avsikten att låta människor arbeta ihjäl sig... Vilket i snitt tog 3 månader för kvinnor och 5-6 månader för män...). Inte ens när vi gick den långa vägen från sorteringsperrongen till träddungen där kvinnor, barn, svaga och gamla fick vänta på sin tur i gaskammare/krematorium kunde jag riktigt förmå mig till att greppa det hela.













Det kändes kanske lika overkligt för dem som då, 1943 t ex, likt oss anlände en varm och solig majdag då fåglarna sjöng och lovade en fin sommar..?












Här väntar en grupp ungerska judar aningslöst (?) på att dö en fruktansvärd död. Barnen i förgrunden posar lite nyfiket för fotografen, kvinnan till vänster rättar till klänningen efter att ha givit sitt barn bröstet och alla verkar lugna och samlade. Fortfarande bär de med sig sina tillhörigheter, som om de faktiskt skulle ha användning för dem senare på dagen...













Och 65 år senare står vi där, i samma träddunge, och försöker fatta. Vi har kallt vatten med oss att dricka, vi lyssnar på ättlingar till fåglarna som sjöng då och vi vet att vi senare på kvällen ska äta middag på en restaurang i Krakow och sedan ta nattåget hem igen...

En stund senare går vi in i det hus där de som överlevt sorteringen genom ett "effektivt" system klev in genom en dörr i ena änden som människor och i den andra klev ut... reducerade till ett intatuerat nummer. Äntligen får vi sitta ner... i en sval sal med stengolv, där en mur av fotografier (som man hittade i en resväska efter befrielsen) fångar oss.













Plötsligt kommer allt väldigt nära igen. För min egen del är det ju just detta mitt intresse för historia handlar om... inte de stora slagen och folkvandringarna... utan att hitta den enskilda indivien... det unika människoödet... Det är då jag verkligen kan leva mig in... känna med... [nästan] begripa... Fotografier på små barn, på brudpar, på glada kompisgäng, busungar, nära och kära... och vi får stanna en lång stund och bara tänka... känna... fundera... Och kanske är det egentligen det vi hade behövt göra hela tiden? För någonstans känns hela besöket en smula forcerat. Guiderna pratar fort och ibland en smula mekaniskt och allteftersom dagen lider blir besöksgrupperna allt fler och det känns lite som... business, helt enkelt. En grotesk temapark, om man ska vara lite krass.

Men våra elever uppför sig värdigt och helt underbart. De lyssnar, funderar, tittar, frågar, fotograferar ibland... och de är väldigt tysta. Visar respekt för den döds- och gravplats det faktiskt är. Och jag blir stolt över dem.

Mer skriv än såhär åstadkommer jag inte, me lovely ones. Tankar kring ren och skär ondska... kring lidande... jag kan inte formulera det bättre än andra redan gjort. Så jag avstår. Men känner. Och tänker.Här lägger jag några bilder från "fotoväggen". Utan vidare kommentarer. Jag lär återkomma till intryck från resan framöver.

... i vilken vår hjältinna är tyst

Tystnad är skönt. Tystnad mellan två goda vänner, eller mellan två som älskar varandra kan vara en underbar och fin sak. Den tystnaden säger ofta mer än vackra ord.

En del är rädda för tystnad. Jag tror de snarare är rädda för sig själva. För sina egna tankar. Tystnaden talar till dem, skriker dem i örat.

Själv tycker jag om tystnaden. Jag behöver tystnaden för att samtala med mig själv eller för att fokusera på det mina tankar och mina händer sysslar med.

Tystnaden får mig också att uppskatta Det Goda Samtalet och bra musik, på samma sätt som en humördipp kan få mig att uppskatta en humörtopp desto mer.

För mig handlar det om variation. Ibland stora variationer, ibland subtila nyanser.

Ibland vill jag vara mitt i stöket och bullret på mitt arbete eller på en rockfestival. Ibland vill jag slå hål i tystnaden med tung musik på brutalvolym. Ibland vill jag peta på tystnaden lite försiktigt, sådär som Nick Drake gör. Ibland vill jag bara att det ska vara tyst.

Jag vilar i tystnaden.

Ibland.

Idag.

Allt är sagt. Inget förändras av fler ord. Det är som det är. Kanske är det t o m så att för många ord sagts. De ligger i hörnen här och skräpar och när jag slår tårna i dem gör det ont. Jag får ta fram sopborste och skyffel och städa undan dem.

... i vilken vår hjältinna fattar ett svårt beslut

Livet är verkligen en intressant resa. Just nu har jag vinden i ryggen och susar fram utan större motstånd.

Jag FICK JOBBET! Min nya chef ringde igår och sa att de faktiskt träffat några till efter mig, men att de ändå beslutat att det är mig de vill ha. Inte minst mina lyriska referenspersoner hade bidragit till detta!

Kontraktet på lägenheten kommer med posten idag.

En kvart efter det att jag fått jobbeskedet var mäklaren här för att kika på lägenheten. Två stycken var de t o m. Jag hade ju vidtalat mäklaren som också är min granne, men eftersom det tydligen finns en ny regel som säger att ska en mäklare sälja en lägenhet i en BRF han själv är engagerad i måste han samarbeta med en annan mäklare, så kom de två stycken.

De traskade runt och kikade och satte sedan ett utgångspris som ligger hundratusen över vad jag trodde jag kan få för lägenheten... Detta ska bli spännande! De påstod också att i detta skick och - inte minst! - med detta önskeläge kommer den knappast att vara svårsåld.

Glädjestrålande ringde jag Kärleken för att berätta och han blev helt tyst. Jag kände direkt att något var på tok men vi hann inte prata så mycket om det just då utan ringdes senare. Av orsaker som jag inte har för avsikt att gå in på (men inte är fullt så snaskiga som de kanske kan förefalla) är hans livssituation inte sådan att han helt och fullt råder över den, just nu. Han befinner sig i en separation (inte något jag kan ta på mig; det var redan på väg att ske när vi fick intresse för varandra) och det är en väldig massa turer hit och dit med hur allt ska lösas med huset, barns boende och ekonomiska mellanhavande och fan och hans mormor. Ibland är han fullständigt slut och beredd att slänga in handduken eftersom han oroar sig så för att barnen inte ska få det bra. Ibland är det inte alls så. Och även om jag liksom ramlade rakt in i detta så ÄR jag ju indragen i det NU och åker med i den där berg- och dalbanan jag fått en viss vana av.

Igår blev han nog mycket rädd, helt enkelt. Saker och ting blev plötsligt väldigt definitiva och det kändes (egentligen för oss båda) att det kanske går lite väl fort. Den ursprungliga tanken var ju att han skulle bo för sig själv ett tag, både för att landa sig själv och för att landa barnen på ett bra vis. Och så får jag det här jobbet och måste flytta hyfsat snart och allt ställs liksom på sin spets. Samtidigt säger han att han är GLAD för att jag fick jobbet. Och att känslorna för mig är oförändrade. Med risk för att reta upp bloggens manliga läsare - och tvärtemot min egen egentliga motvilja mot grova generaliseringar - undrar jag om detta är en manlig företeelse? Denna rädsla?

I vilket fall har jag varit tvungen att tänka och fundera och vrida och vända på det här en hel del. Men såhär har jag tänkt; jag har kommit en lång väg nu, sedan jag gjorde min mitt-i-livet-vändning. Under de senaste knappa 5 åren har jag skaffat mig en gedigen utbildning, byggt mig ett nytt, starkt och självständigt liv, arbetat med mig själv både mentalt och fysiskt och samtidigt varit en trygghet för mina barn samt tagit fullständigt ansvar för min ekonomi.

Där jag står nu har jag utsikten att ta mig själv och mitt liv till en ny nivå; jag säljer min lägenhet och kommer (det vet jag redan nu) att göra en så bra förtjänst på den att jag kan göra mig helt skuldfri (ja, t o m casha in hela min studieskuld!), jag har sökt - och FÅTT! - ett arbete som ligger utanför min formella kompetens men som innebär en enorm möjlighet för mig att utvecklas yrkesmässigt och göra mycket spännande erfarenheter, jag har aldrig varit i bättre kondition fysiskt och mentalt och jag har en ny, fräsch bostad att flytta till (att flytta överhuvudtaget har stått på min att-göra-lista sedan skilsmässan, egentligen).

Att säga NEJ till en sådan möjlighet att komma vidare i livet som jag har just nu vore vansinnigt. Och jag har kommit såhär långt i egen kraft (med viss uppmuntran från barn & vänner, förstås). Så... jag måste fatta beslutet med mitt eget bästa för ögonen. Inte hänga upp mig på en annan människas göranden och låtanden eller en relation till denna människa - och detta oavsett mina känslor. Rakt på sak: jag kan inte flytta till denna lilla småländska ort enbart för hans skull - jag måste ha möjligheten att LEVA där, också, om vår relation skulle ta slut.

Därför kommer det nu att bli såhär:

Jag tar jobbet.
Jag tar lägenheten (fr o m ca 15/9 så det blir till att ha dubbelt boende någon månad).
Han får skaffa en egen bostad och landa i vad det nu är han vill göra.
Sen får vi se vad det blir oss emellan.
Jag kommer, i vilket fall, veta att jag gjort mitt val för min skull.

Det var inte lätt att komma fram till. Men så kommer det alltså att bli.
Och... vet ni... Det känns alldeles fantastiskt BRA!

Nu är jag lite seg efter att ha funderat väldigt sent inatt och sedan klivit upp före fem för att köra sonen till flyget fvb Uppsala Reggaefestival, ha boardat, msnat med en kompis och alltså bloggat. Och pratat med Kärleken i telefon. Han ringde från jobbet och hur det nu än är så Älskar vi varandra och det vore väl själva FAN om vi inte skulle kunna få vara glada och lyckliga tillsammans framöver. ;-)

Nu ska det bli en kanna kaffe och tankar på, och om, Kärleken och livet och hur allting kan vara.