... i vilken vår hjältinna skorpsmular

Häromdagen köpte jag en påse fullkornsskorpor. Jag hade ingen aning om att jag hade längtat så efter just detta. Inte anade jag heller vilket sug efter Earl Grey jag skulle få. Vi snackar betingning i den högre skolan.

Så nu sitter jag här och dricker te (med socker och en skugga mjölk) och knaprar skorpa. På soffan bredvid mig ligger Fröken S och en artikel ur gårdagens DN. På en rask bloggpromenad läste jag någon (och jag har glömt vem -hjääälp!) som rekommenderade Nina Björks söndagskolumn, och turligen fanns tidningen på jobbet när jag kom dit i morse. Anledningen till att jag blev intresserad var att hon skriver om skriftliga omdömen i första klass. Det är inget debattinlägg utan en fundran kring de mekanismer som får "oss" (läs: samhället) att säga att det är rätt att bedöma ett barn och att det är rätt att säga att barnet duger - eller inte gör det. Den här tanken har jag grunnat på hela eftermiddagen:

"Vi älskar ju mångfald i det här landet; vi älskar olikheter och individuella skillnader. Varför älskar vi inte det barn som säger: jag skiter i tävlingen, jag gör inte ens mitt bästa, jag tänker inte kämpa väl. Jag har en annan dagordning.
/.../
Så vi älskar inte mångfald. Vi älskar en enda identitet: den presterande människans. Låt sjuåringen förstå det. Sluta flumma. Låt henne för säkerhets skull få det svart på vitt.
Och om hon svarar fel på provet i samhällskunskap i årskurs fyra, frågan som lyder 'Utmärks vårt svenska samhälle av öppenhet och mångfald?', svara henne tillbaka: Du svarade nej, men svaret skulle ha varit ja. Du har inte uppfyllt målet. För vi vet vilket målet är, och det målet gäller alla.
Jag blir rädd. Jag blir rädd för sju miljoner stängda möjligheter att vara människa på. Vid sju års ålder." (Nina Björk, Söndagskolumnen, DN, 2008-01-27)

Detta har jag tänkt på i eftermiddag och ikväll.