... i vilken vår hjältinnna varit på konstrunda

Internet är fantastiskt!

Hemma i mitt barndomshem hängde ett utsökt tryck, av Utamaro, som min mamma ägde. Jag tror faktiskt att det var där, i den bilden, som mitt konstintresse föddes. Tidigt, alltså. Min mamma ägde inte bara drömmen om att få studera på Konstfack, när hon tagit sin realexamen; hon sökte och kom in, också. Men morfar sa nej. Familjen hade bara råd att låta ett av de tre barnen studera på högre nivå och även om han själv var konstnärligt lagd så ansåg han att det bara kunde komma flum ur en konstutbildning (fast morfar dog 1966 och då hade han nog aldrig hört just ordet "flum" någongång) och därför var det liksom självklart att ende sonen* var den som skulle få lov att studera.

Men min mamma är verkligen konstnärlig i själ och hjärta och har skapat hela sitt liv, utan utbildning - annat än enstaka kurser - och jag tror aldrig hon släppt drömmen om att kunna leva på sin konst. Inte ens nu, när hon snart fyller 68 och är lite krasslig, ger hon upp. Och hon är verkligen en multikonstnär. Hon syr, väver, stickar, drejar, målar glas, formger smycken och textilier, tecknar, målar akvarell och olja, risajklar och vidareutvecklar och hon var i mitten av femtioåren när hon studerade (på distans) till inredningsarkitekt. Allt hon rör vid blir vackert på det där funktionella, sköna sättet som är hennes signum. Jag tänker ibland på vad som kunde blivit om hon fått börja på Konstfack...

Min mamma och jag har inte så mycket att prata med varandra om, annars. När vi försöker blir det stelt, opersonligt och krystat. Men en sak har hon gett mig; uppskattningen, kärleken till och känslan för konst, inredning, design och estetik. En av hennes paroller har alltid varit: Hellre bra reproduktioner än usla original. Därav Utamarotrycket. Och Kandinsky. Bland andra. Detta tackar jag henne för! (Min far - å andra sidan - gav mig kärleken till musiken och böckerna.)

Åter till konstrundan. För jag minns den där Utamaron och blir alltid lite grinig när jag tänker på att min yngsta lillasyster har den i sin ägo nu... Vad ska hon med den till - det är ju jag som älskar den. Å andra sidan tror jag faktiskt att om jag frågade skulle jag få [köpa/byta till mig] den av henne. Men internet är en underbar uppfinning och när jag plötsligt vaknade upp ur min virtuella konstrunda bland de japanska mästarnas underbara verk hade det runnit undan nästan två timmar. Och minsann om jag inte hittade just det trycket också:

















(Lover's Silent Talk, Utamaro, ca 1790)

Mammas tryck är klarare i färgerna, men det vi ser här är troligen en bild av ett mycket tidigt tryck. Ljuvligt!

I övrigt får jag ibland frågan om vad jag tänker göra framöver; ska jag stanna här i byn även när kärleken inte längre håller mig kvar? Svar: ja. Jag stannar - åtminstone ett tag till. Jag har hittat en hylla min imaginära hatt trivs på - med bostaden, omgivningarna, arbetet och arbetskamraterna och... tja... byn, bara. När jag blir utan arbete rör jag nog på mig, däremot, mot bebodda trakter. När det blir vet ingen just nu. Allra minst jag. Jag tror mig veta att jag sitter säkert nästa läsår, i alla fall. Därefter får vi väl se. Jag är inte orolig. Livet är en spännande resa och jag ömsom låter min båt glida med strömmen, ömsom gör små strandhugg här och där.

Nu ska jag dock bara glida ut i köket och laga mig lite mer te. Och fundera på om jag ska ta upp lite "seriösa" grejer i min blogg. Politiska tankar kring hållbar utveckling, skolan, jämställdhet och globalisering, till exempel. Och vem vet - kanske gör jag det någon gång. Men... hej... jag skriver om livet, ju. Och livet - det är allvar det! Så allvarligt att det är en plikt att ha roligt! Glöm aldrig det!



*morbror Bengt var också en sann konstnärssjäl och han blev med tiden en välrenommerad arkitekt och bl a tidig delägare i White Arkitekter AB, så morfar satsade ju inte sparslantarna helt fel...