... i vilken vår hjältinna hjärtar livet

Sicken dag! Eller som skottarna säger "Siccan a day I've had...". När jag vaknade var det ett par minusgrader och alldeles klart ute. Det ljusnade på medan jag drack mitt morgonkaffe och det var en fröjd att traska till jobbet i den friska luften.

Efter torsdagsmorgonmötet gick jag för att hämta mig en mugg kaffe och snabbchecka inför dagens lektioner. I fikarummet stod en stor skål geléhjärtan. Trevligt initiativ, men det hade varit ännu roligare att hitta en sådan en glåmig torsdagmorgon i slutet av oktober. Faktiskt. Jag gillar överraskningar mycket mer än det lätt förutsägbara.

Jag vet inte om det är vädret eller det förestående lovet eller om det är mitt medvetna relationsbyggande med mina elever som kickar in, för det har varit extra roligt och stimulerande och trevligt på lektionerna idag. När den stora - och ofta stökiga, men idag som-Guds-små-lamm-lugna - gruppen nior skulle avrunda sin lektion (där de fick översätta valfria låttexter från svenska till engelska eller tvärtom) fick jag t o m höra: "Nejje... jag måste göra klart det här, först!". Det händer inte alltför ofta.

Jag och vännen/kollegan I drog på oss jackorna och powerwalkade en mil i det helt underbara vädret. Solen, den friska luften och den avsevärda motionen (vi håller ett grymt tempo!) är ändå bara bonusar jämfört med att gå där och fördjupa oss i frågor om jobbet, livet, universum och allting.

Det är spännande att också plötsligt möta en människa som har erfarenheter av livet som liknar mina egna. Jag bytte skola 9 gånger under min grundskoletid. Själva bytena var väl inte så jobbiga - jag fick ju rutin på det - men det var inte roligt att ständigt lämna sina hyfsat nyvunna kompisar och försöka bygga nya relationer för att sedan lämna även dessa. Då var det jobbigt och motigt, men det hade också sina fördelar. Hade jag varit någon annan hade jag kanske handlat annorlunda, men eftersom jag var jag redan då så fokuserade jag på skoljobbet och lyckades mycket väl med det. Det var liksom en konstant att förhålla mig till i flyttkaoset. Och jag lärde mig tidigt att ta vara på mig själv, att vara självständig och inte hänga upp mitt mående på andra människor. Jag lärde mig vara kreativ och att trivas med mig själv. Att ensam kan vara stark, även om jag samtidigt var - och är! - mycket social. Och så berättar I. att hon har upplevt samma grej - och i stort sett dragit samma slutsats och även hon trivs utmärkt med sitt eget sällskap om inte annat intressant finns att tillgå.

Det är garanterat på grund av - eller snarare tack vare - min uppväxt som jag är såpass förändringsbenägen som jag är. Jag har lärt mig att det går utmärkt att bygga nya vänskapsrelationer hela livet, att en nyvunnen vän snabbt kan bli en av ens sannaste och mest förtroliga och att vänskap kan se ut på många olika vis. Jag har lärt mig att förändring inte är farligt och jag har lärt mig att jag klarar mig själv. Det kan man givetvis lära sig även på andra vis, men så här har jag lärt mig det.

I. och jag diskuterade läsningens betydelse och hur förbaskat lite resurser i form av tid som finns till detta. Jag är så trött på alla snuttifierade läroböcker, med gloslistor och konstruerade grallimatikövningar. Jag skulle önska att det funnes en liten handfull helt suveräna ungdomsböcker på engelska som skulle kunna användas i stället för läroboken. Det är en enkel sak; de böckerna finns ju givetvis. Det mindre enkla - men i ännu högre grad önskvärda - vore acceptans för att jobba utifrån dessa. I en skönlitterär bok får man vokabulär, stavning, idiom, grammatik, realia och läsförståelseträning alldeles "gratis". Dessutom kan man samtala och skriva kring boken, och kanske rentav höra delar av den inläst - vilket alltså skulle ge övning i samtliga fyra färdigheter samtidigt som man har roligt och får en skön läsupplevelse! Jag tror banne mig jag ska börja leta upp sådana böcker och börja utarbeta ett utkast till hur man kan jobba med dem på ett målmedvetet sätt!

Två stora jobbrelaterade projekt att hugga tag i framöver, alltså: dokumentärfilmen om skolan och så engelskaboksprojektet...

Apropå projekt stannade jag kvar en stund extra på jobbet för att rätta lite läxprov och även pyssla lite med Det Hemliga Konstnärliga Projektet. Jag ska greja vidare med det om en stund. Ska bara smälta min middag; löksoppa och hembakt bröd. Jag åt visserligen löksoppa häromdagen, men just nu är jag helt enkelt inne i en sopperiod. Det är gott, snabbt att laga, värmer skönt och mättar fint utan att egentligen innehålla en massa onödiga kalorier. Och när jag kommer hem är jag oftare mer frusen än hungrig. Soppa är helt enkelt svaret på mina frågor.

Under tiden sätter jag på Jethro Tulls Aqualung igen och leker lite med fröken Smilla som tassar runt här och är sällskapssjuk.

Det är gott att leva! Det har han förbaskat rätt i, Tuffe Uffe!

... i vilken vår hjältinna äter mera skorpor

Jag jobbade över en bra stund idag. Satte ihop ett läxprov, modell större, på franska revolutionen och rättade klart uppsatserna i nationella provet. Läxprov är lika tråkigt som det låter. Till nästa arbetsområde ska jag testa något annat av elevernas förslag. En tipspromenad, kanske?

Tre av mina fyra elever i svenskagruppen klarade godkänt, med olika marginaler. Den fjärde behöver inte vara orolig; jag vet vad han kan och hans betyg varken står eller faller enbart med ett NP.

Efter påsk kommer alla ha gjort lite kompletteringar och inlämningar som saknas och då ska vi gå på ett spännande projekt. Först var det planerat en "läsning galore" men hur det nu var kom vi att fundera på ett filmprojekt idag. Jag tror att vi alla tände på idén ganska rejält. Killarna får fundera på vilken sorts film de vill göra, vad de vill berätta osv. Mitt jobb blir, till att börja med, att skaka fram de resurser som kan tänkas behövas för att ro projektet i land. Jag har redan börjat genom att ragga upp en kollega som ska visa mig hur det nya redigeringsprogrammet funkar och sedan kommer han att finnas till hands under projektets gång och hjälpa oss med råd och dåd. Jag har inte sagt det till killarna än, men jag tänker föreslå att vi sedan - när filmen är klar - har ett releaseparty också!

Vi har haft filmmöte i Fenixgruppen också, för att bestämma vilka filmer som ska visas under våren och vi enades om









Darling,













This is England och













The Station Agent. Den sista filmen har jag nollkoll på, men D sa att det är en film med en dvärg som gillar tåg. En sådan film kan väl ändå aldrig bli fel, väl?

Det är mycket film nu... När jag och sköna kollegan S diskuterade gårkvällens Klass 9A kom vi på den geniala idén att göra en egen, mer verklighetsnära (framförallt nära vår verklighet...) dokumentärfilm; Bjurbäcksskolan Live eller vad den nu skulle kunna tänkas heta. Bli inte förvånade om den så småningom dyker upp i en youtube nära er! Seriöst, alltså. Vi behöver ju givetvis checka med berörda elever och föräldrar och kolla upp lite andra grejer, men när vi bestämt oss för något brukar saker och ting ha en tendens att bli så, också! JÄJ!

När jag slutligen lämnade mitt arbetsrum, låste och gick ut var kvällen fortfarande ljus och fin. Det märks verkligen att kvällarna (och mornarna) blir allt ljusare nu. Och när dessutom solen behagade titta fram så kändes det genast som VÅR, ju! Jag gick nerom centrum för att posta några brev och paketet med sonens reggaeinkaluva & halsduk samt Pratchett's första bok om skivvärlden; Magins färg. Förhoppningvis tycker han att den är okej, även om den kanske inet når upp till samma höjder - och djup - som Liftarens guide till galaxen.

När jag postat mina brev inhandlade jag värmeljus, tre äpplen av märket Jonagold, en påse skalade räkor och en påse osötade fullkornsskorpor. Värmeljusen har jag tänt för att jaga bort kvällskylan (vårkänslan är ännu bara en illusion), räkorna fick slinka med i en spenatsoppa, äpplena ska med till jobbet och nu återstår alltså att koka en kanna te (Earl Grey), fylla största muggen med lagom avvägd dos socker-mjölk-te, lägga några skorpor på ett fat och ta in härligheten till tevesoffan där jag ska tillbringa resten av kvällen med bok (Vid hägerns skarpa skri av Lian Hearn), kuddar, filt, raggsockar, dator, teve och katt. Telefon inom räckhåll. Jävelmotionsjävelcykeljäveln utom synhåll. Jag ska fira onsdag i stillhet och ro (åh, vad jag gillar mina tysta självkvällar!).

Imorgon ska jag och vännen/kollegan I. powerwalka en mil igen, på vår [förlängda] lunchrast. Men det är då, det. Nu är det idag.

... i vilken vår hjältinna drömt om en ung pojke

Han var med mig i drömmen, den lille Ala som går i 9A på Johannesskolan i Malmö. Jag såg honom i teveprogrammet Klass 9A igår kväll och det som fastnade mest var hans enorma aversion mot ämnet idrott. I min dröm försökte jag med alla möjliga medel att, om inte lura med honom till lektionen, ändå lura honom till fysisk aktivitet. För det är ju ändå en av de saker som är själva idén med idrottsämnet; att ge unga möjlighet att röra på sig. Det ultimata vore givetvis om man dessutom, genom skolidrotten, kunde plantera insikten om hur viktigt det är med en sund livsstil och dessutom skapa en livslång lust att röra på sig.

När man som vuxen bestämmer sig för att lägga om livsstil och förbättra sin fysik får man ju hur mycket information som helst om vikten av att det ska göras så enkelt och roligt som möjligt, för att man ska orka göra en förändring från grunden. Inga krångliga, vettlösa eller dyra dieter och när det gäller motionen ska man så långt det är möjligt finna just den motionsform som passar mig, det som jag tycker är roligt eller rentav lustfyllt. Detta möjliggör uthållighet, så att man inte snabbt tröttnar och bara lägger ner.

Därför måste det, även för skolungdomar, finnas möjlighet att välja vad de vill göra på idrotten. Om man faktiskt inte vill spela fopoll eller hoppa bock eller springa en runda i skogen måste det få vara okej att promenera, träna krav maga, skejta, dansa, klättra eller vad det nu kan vara. Det viktiga måste väl ändå vara att ungdomarna faktiskt rör på sig och helst tycker att det är så roligt att de kan ta med sig dessa goda vanor ut i vuxenlivet? (Jo, det finns oldschoolskejtare som är i 40-årsåldern...)

Och det var det jag och Ala gjorde i natt. Vi promenerade, vi bowlade, vi cyklade en sväng - ja, vi t o m sprang. Fast då var vi jagade av någon sorts vakt. *s*

Jag vet inte riktigt varför han fastnade i mitt medvetande. Kanske för att jag själv aldrig gillade skolidrotten - men sedan ändå lyckades hitta motionsformer som jag trivs med (dock efter onödigt många missade år av mitt liv) - eller för att jag mött, och möter, så många Ala i mitt arbete. Just idrotten verkar vara något av det som skolkarna skippar först. Och det är synd, för med rätt förutsättningar kan det faktiskt vara ett ämne där alla - även Ala - kan få känna sig lyckade!

Jag har alltså kollat in första avsnittet av Klass 9A och jag ska verkligen försöka disciplinera mig att se även de följande avsnitten. Dock tycker jag att bilden man fick i första programmet kändes ganska skev. Klassen är inte så lågpresterande som man kan tro. Prestationerna ligger ungefär på medel (jämfört med riket) och klassen verkar vara med på noterna. Kamerorna och mediauppmärksamheten spelar förstås en inte obetydlig roll, därvidlag. Klassen är dessutom ganska liten - bara 20 elever - och såvitt jag kan bedöma är de avskärmade från den övriga skolan. Det är ju bara klassens elever i den stillsamma och tysta korridoren. På skolan där jag jobbar är det så trångt i korridorerna att man får knô sig fram. Ljudnivån ska vi inte tala om.

En annan sak som jag känner mig lite kritisk emot är bilden som avsnittet gav av lärarens roll. Visst är läraren central och tokviktig, men resultaten är ju självklart också beroende av elevens motivation och engagemang. Vad gör de ordinarie lärarna under tiden som stjärnpedagogerna (och ja... de verkar mycket vettiga så jag riktar ingen kritik mot dem) tar hand om klassen? Får de göra ett liknande experiment, där de får jobba med mer studiemotiverade elever? Och vad får de isåfall för resultat? Det jag undrar är alltså om det enbart är lärarnas fel att klassen inte redan är bland de tre bästa i Sverige - vilket ju är ett av målen med teveserien? Jag undrar också vad de superengagerade och taggade stjärnpedagogerna gör förutom att jobba med klass 9A? För det är ju knappast ett heltidsjobb för åtta lärare...

Jag tycker det är roligt med programidén och eftersom jag själv är övertygad om att lärare spelar en superviktig roll när det gäller att hjälpa eller stjälpa eleverna ska jag alltså fortsätta följa programmet och lär återkomma med synpunkter.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och sedan traska iväg till min skola. Vi har roligt där också. Och många av våra elever både lär sig massor och har roligt under tiden. Men det finns också många som inte gör det. Det är oftast de som följer med mig hem, i tankarna. Det är dem jag funderar över när jag ibland vaknar på natten eller när jag är ute och går. Just nu lever jag dock mitt i en solskenshistoria; en kille i nian som gjort en sådan sjuhelsickes resa att den är värd en egen blogg. Men det får bli en annan gång.

Och jag slår vad om att vi snart får se Ala delta i Igors idrottslektioner! ;-)

... i vilken vår hjältinna är på måndagshumör

Måndag igen! Helgerna går fortare än veckorna, vilket iofs är ganska logiskt. Men jag gör mitt bästa för att dra ut på dem så mycket som möjligt.

Dock tycker jag att måndagar är ganska okej dagar. Mitt schema är fullpetat och arbetsdagen avrundas med konferens - idag: arbetsplatsmöte. Det brukar inte vara alltför ansträngande, snarare kan det bli lite livat. Inte minst när lite intern under-ytan-maktkamp bubblar upp och det hettar till. ;-)

På radion pratas det just nu om polishämtning av skolkande elever. Det an kanske vara en väg, men vad händer sedan, då? Ska de ha polisbevakning under dagen också? Vad hindrar dem från att bara knata iväg, igen? Jag tror vi måste komma på andra sätt, faktiskt. Ett sätt att arbeta med själva orsaken till problemen skulle kunna vara ett tätare samarbete mellan skola-socialtjänst, men det innebär en del ändringar kring sekretessfrågor och liknande. Jag kan inte lösa detta här vid mitt frukostbord, men lär inte släppa tanken bara för att jag druckit upp mitt Pasión Colombia. Jag jobbar ju med de här grejerna dagligen...

Nu: tandborstning och dags att knata till jobbet. En promenad på ca 3 minuter - alldeles för lite för att Paolo Roberto skulle bli nöjd. Men vad har han med mina promenader att göra?

... i vilken vår hjältinna skorpsmular

Häromdagen köpte jag en påse fullkornsskorpor. Jag hade ingen aning om att jag hade längtat så efter just detta. Inte anade jag heller vilket sug efter Earl Grey jag skulle få. Vi snackar betingning i den högre skolan.

Så nu sitter jag här och dricker te (med socker och en skugga mjölk) och knaprar skorpa. På soffan bredvid mig ligger Fröken S och en artikel ur gårdagens DN. På en rask bloggpromenad läste jag någon (och jag har glömt vem -hjääälp!) som rekommenderade Nina Björks söndagskolumn, och turligen fanns tidningen på jobbet när jag kom dit i morse. Anledningen till att jag blev intresserad var att hon skriver om skriftliga omdömen i första klass. Det är inget debattinlägg utan en fundran kring de mekanismer som får "oss" (läs: samhället) att säga att det är rätt att bedöma ett barn och att det är rätt att säga att barnet duger - eller inte gör det. Den här tanken har jag grunnat på hela eftermiddagen:

"Vi älskar ju mångfald i det här landet; vi älskar olikheter och individuella skillnader. Varför älskar vi inte det barn som säger: jag skiter i tävlingen, jag gör inte ens mitt bästa, jag tänker inte kämpa väl. Jag har en annan dagordning.
/.../
Så vi älskar inte mångfald. Vi älskar en enda identitet: den presterande människans. Låt sjuåringen förstå det. Sluta flumma. Låt henne för säkerhets skull få det svart på vitt.
Och om hon svarar fel på provet i samhällskunskap i årskurs fyra, frågan som lyder 'Utmärks vårt svenska samhälle av öppenhet och mångfald?', svara henne tillbaka: Du svarade nej, men svaret skulle ha varit ja. Du har inte uppfyllt målet. För vi vet vilket målet är, och det målet gäller alla.
Jag blir rädd. Jag blir rädd för sju miljoner stängda möjligheter att vara människa på. Vid sju års ålder." (Nina Björk, Söndagskolumnen, DN, 2008-01-27)

Detta har jag tänkt på i eftermiddag och ikväll.

... i vilken vår hjältinna är tillbakalutad

Det är skönt att sitta här i sköna soffan och veta att det är rent och fräscht här hemma. Det som bara skulle bli en dammsugning blev också dammtorkning, skurande av badrum, moppning av golv och vattning av blommor. Välbehövligt, faktiskt. Nu när jag är förkyld känner jag av Frökens närvaro mer än vanligt. Men aldrig kan man ju vara riktigt nöjd. Just som jag var klar med städningen bröt en sned sol fram en stund och det blev onödigt tydligt att mina fönster ser kläggiga ut. Är det något jag inte är bra på när det gäller hushållsfiffande är det fönsterputsning. Men det är bara att ta tag i. Inte idag, dock.

Jag försöker lyssna på teven - nyss intervjuades Jan Björklund och samtidigt som jag tycker han i mångt och mycket har noll verklighetskoll, så vill jag gärna följa med i skoldebatten. Men det är svårt eftersom det samtidigt spelas Maiden högt samtidigt som det skramlas.

Sådär. Dörren till arbetsrummet stängd. Varför ska jag lista ut att den ska vara det - när det inte är jag som spelar högt och väsnas?

Nu är iofs inslaget med Björklund slut, då. Jag återgår till ni-vet-vilken-bok en stund. Ska bara fylla på kaffemuggen först!

... i vilken vår hjältinna fördriver tid

Hej och hå. I en tid när skolans resurser hela tiden minskar (samtidigt som behovet av exempelvis särskilt stöd till många elever ökar) känns det som ett oerhört resursslöseri att sitta och vänta på en elev som fått förmånen att ha extra undervisning en-till-en, och som inte behagar dyka upp. Det är alltså vad jag gör nu. Jag har gått ett par varv i korridorerna också, för att se om jag kan hitta eleven i fråga, men icke. Det känns frustrerande på alla sätt och vis, men jag låter det inte förstöra mitt goda fredagshumör.

Jag bloggar istället. Scannar in en text och lyssnar hur det låter när talsyntesen läser upp den. Funderar på nästa lektion. Gör en snygg stapel som på ett mycket tydligt sätt åskådliggör hur elevens frånvaro överstiger närvaron med mer än det dubbla. Läser jobbmailen. Begrundar huruvida jag ska nappa på Lärarlyftet till hösten. Som det känns nu vill jag hellre vänta ett år, men jag kanske ändrar mig när höstens kursutbud dyker upp.

Känner ett visst behov av en mugg kaffe och filurar på om jag inte ska gå ner och ta mig en mugg.

Gör slag i saken.

... i vilken vår hjältinna pimmat järnet

PIM. Praktisk IT- och mediekompetens, alltså. Det är ett projekt som Myndigheten för skolutveckling hittat på och under det innevarande läsåret är vi - på jobbet - ålagda att examinera oss i det två första stegen. Det är inte särskilt svårt - jag har redan fixat mina två uppgifter på en sammanlagd tid av kanske 2 timmar (och då gick en jädrans massa tid åt till att få det perfekta ljudet på berättarrösten...) - men frågan är när jag ska använda mina färdigheter på den synnerligen knappa tekniska utrustning som finns till förfogande. Å andra sidan; när man har färdigheterna och idéerna kanske man kan bli en rejält uppsvälld karbunkel i ändalykten på dem som pengar och material ska äskas hos?

Det fiffiga med att jag tokpimmat är att jag imorgon kan vara helt ledig! En del av kollegorna åker på bokmässan och vi som tyckte det var synd att förstöra en hel fredag för att trängas i värsta Ullaredstil fick stanna hemma och jobba med PIM, istället. Och det är jag, som sagt, redan klar med! Hehe. Så imorgon ska jag ge mig en liten sovmorgon och sedan kanske jag åker in till Växjö och fikar och traskar lite och kikar i affärer. Vem vet - kanske är det imorgon jag till slut ska hitta lite kul pyssel på Panduro? Och så ska jag träna, förstås. Nästa vilodag får bli måndag, har jag bestämt.

Detta om detta. Torsdagar är kanske veckans näst bästa arbetsdag. Nej - inte kanske... Den är nästbäst. Den har en lagom mix av undervisning och planeringstid med ett par av de grupper/klasser jag trivs allra bäst med, just nu, och så hägrar ju yogan vid arbetsdagens slut. Powerwalking och Nautilus i all ära men poweryoga är så jäkla tufft, roligt och avkopplande att det helt enkelt blivit min favoritträning! De 75 minuterna liksom bara flyger iväg. Visst blir jag full i skratt ibland när jag gör rörelserna fel, eller som idag när vi skulle stå på ett ben, framåtlutade så att överkroppen och det utsträckta benet beskrev en rak linje och armarna hölls utåt som på ett flygplan, typ. Tro mig - det är inte lätt - i all synnerhet inte som avslutande position i en serie rörelser som var så tröttsamma att benen bara skakade. *s*

... och hemkommen lagar jag te och kollar på UR:s nya programserie Skolfront. Idag handlade det om religiösa friskolor. Inget jag gillar. Barn och ungdomar behöver möta andra barn och ungdomar med annan livssyn och annan inriktning i livet. Det får dem att växa och - förhoppningvis - en dag fatta egna beslut som de kan stå för och leva med. Nästa vecka ska programmet ta upp mobbare och det faktum att vi sedan 1/8 har en ny lag som säger att en mobbare kan flyttas till en annan skola, även om föräldrarna motsätter sig det. Frågan är vart man ska flytta dem... Ska inte missas! Nästa torsdag, SVT2, 19.30.

Tjingeling!

... vilken vår hjältinna gör en kort spontanreflektion

Jag läser DN på nätet och finner en debattartikel från igår där det står att elever med särskilt stöd ofta inte når godkänt målet, trots de insatser som görs. Bara att hålla med. Men... vad gör vi med de elever som inte når målen alldeles oavsett hur mycket insatser som görs? Som helt enkelt inte har de förutsättningar som krävs? Det händer då och då - och det har hänt även den här terminen - att man möter en sjundeklasselev där man direkt känner att "du kommer aldrig att hinna nå målen tills du slutar nian".

Men... artikeln nämner inget om dessa, och det stör mig lite. Åtminstone i vår verksamhet (och säkert i alla andra liknande verksamheter också!) ser vi det som oerhört viktigt att dessa elever ändå ska kunna gå ur grundskolan med högburet huvud och som starka och glada individer som vet att de duger ändå. Hur kan vi göra detta? Och vad är det värt i förlängningen av den enskilda elevens liv? Sådant vill jag också se debattartiklar om. För alla elever har inte samma förutsättningar och "en skola för alla" är en utopi; åtminstone om man därmed menar att alla ska ha samma chans att nå målen. För det har de inte. Det har inte bara med skolan att göra utan lika mycket med det utgångsläge eleverna har, vilken uppbackning de har hemifrån, deras sociala situation, deras tidigare skolgång, deras studiebegåvning (vilket ibland verakr vara fult att prata om trots att de flesta vet att en del har bättre förutsättningar än andra, när det gäller teoretiska studier) och en hel rad andra faktorer.

Jag pratar ofta med min co-mentor om detta. Han jobbar extra ett par lektioner i veckan med matte med en kille som det helt enkelt bara inte funkar för. Och han funderar på vad som är meningen; det känns ju mer som att han är barnvakt... Killen skulle må så mycket bättre - och kanske dessutom lära sig en del om matematiska funktioner! - om han fick sätta händerna i något praktiskt. Vi har pratat om det konkreta montessorimaterialet som en möjlighet. Eller - ännu bättre, kanske? - att få jobba med skapande uppgifter som t ex slöjd för att få se praktiskt tillämpad matematik. Co-mentorn är ju slöjd- och bildlärare så det kanske finns en öppning där? Jag hoppas det!

Och ändå... den här killen kanske aldrig får sitt G i matte. Han kommer att hamna i de negativa statistikstaplarnas luddiga värld, trots att han kanske kan bygga och konstruera saker som kräver en del mattekunskaper... Då hoppas jag att han ändå kan få känna sig lyckad och som en helt kille med livsaptiten kvar, när han slutar nian!

Ptja - bara en hastig spontanreflektion medan jag dricker mitt jobbkaffe, väntar på att första lektionen ska börja och funderar på Kärleken...