... i vilken vår hjältinna lyssnar på radion

Sitter här i mitt varma, röda kök och dricker te och äter skorpa (ja, jag gick inom affären, på väg hem från jobbet) och lyssnar på Studio Ett och ett program om Gandhi. En av mina författar- och upptäckarhjältar, Zac O'Yeah (aktuell med boken Mahatma! eller konsten att vända världen upp och ner), är med i programmet. Om ni inte har läst hans Guru! så tycker jag ni kan göra det. En sorts sökarens guide till absolut allt med religiösa konnotationer i Indien, ungefär. Kunnigt, förutsättningslöst, roligt och inspirerande! Jag utmanar er: läs boken och försök sedan säga att du inte vill åka till Indien! ;-) (Jag skrattade mig nästan harmynt när han beskrev hur han ätit haschkakor en ensam kväll i Varanasi och sedan skulle försöka leta sig hemåt!)
















(Sai Baba)

Givetvis gick jag inte ner på byn utan att också slinka in på biblioteket. Jag hittade tyvärr inte den bok av Neil Gaiman - Coraline - som jag blivit rekommenderad, men jag lånade Amerikanska gudar och Stjärnstoft, istället. Ska bli spännande att se vad jag tycker om dem! Ska bara läsa klart Douglas Adams, först. Jag reserverade för övrigt sagda Coraline, liksom Lian Hearns Vid hägerns skarpa skri och Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Så den närmaste tiden lär jag inte ha några fritidsproblem. Det har jag för övrigt inte annars, heller. Det är mest en fråga om vad jag prioriterar.

När jag kom ut från biblioteket kom en hastig regnskur. I samma ögonblick jag slog upp det lilla paraplyet som alltid ligger i ytterfacket på min rygga, började jag fnissa. Vuxenpoäng! Det är liksom inget jag någonsin samlat, medvetet. Fast jag har ju en del ändå - det är svårt att undvika när man är i min ålder och har fyra barn. Men frågan är hur många dylika poäng man får när man bär med sig ett paraply just in case? En annan fråga kan vara hur det kommer sig att jag gör detta? Jag som dels brukar strunta högaktningsfullt i väderlekar och dels knappt har kommit ur det där stadiet då jag aldrig hade väska ens, utan bara hade med mig saker som kunde gå ner i någon ficka. Hur blev det såhär?

















Och vad är nu detta med att kinesiska ambassadtjänstemän ringer till svenska politiker för att försöka avvärja ett antal Falun-Gongföreställningar som ska gå av stapeln här i landet i mars..?