... i vilken vår hjältinna haft ett kärt återseende

(Snö, Hiroshige, ca 1830)
Det var först när hon klev in i arbetsrummet som jag insåg hur mycket jag saknat henne - min kära kollega S. Efter att ha varit hemma och sjukskriven efter Operation Urgröpning (och därefter påflugna komplikationer) är hon tillbaka efter 7 veckors bortavaro. JÄJ! Vi fikade slät bulle och drack kaffe och uppdaterade varandra på jobbet och livet och universum och allting.

Egentligen var det två kära återseenden eftersom även kollegan M. kom tillbaka efter att ha åkt på en gruvlig campylobactattack under sin Egyptensemester. Hon såg pigg ut, men var trött och mör, förstås.

Nåväl - nu är de tillbaka och ordningen är återställd.

Efter jobbet tog jag tag i träningen direkt och cyklade 23 km på 31 minuter. Det är faktiskt ganska okej. Efter en skön dusch lagade jag mig en liten rotsaksmiddag och nu ska jag faktiskt bara vegetera här, en god stund. Slökolla på teven och kanske läsa lite mer i Under lysande måne medan jag vilar fötterna på soffbordet och förstrött killar Fröken Smilla bakom öronen.

Just nu intervjuas Peter Siepen i reprisen på Carin 21:30 och jag kan inte låta bli att gilla karln vars motto är Min fysik - Din belöning. HOHO! Och utan att göra någon direkt koppling i övrigt, mer än att han ser oförskämt bra ut, kommer jag att tänka på den übersnygga transan jag såg i Lund igår. SÅ läcker och med en kappa som Johanna skulle döda för att äga.

Idag är det 19 år sedan jag födde mitt fjärde barn.

















(Linus, typ 13)
Lillmysen fyller nitton år och när jag pratade med honom för en liten stund sedan var han hemma hos storasystern Matilda i Hemsedal och hade munnen knôkafull av Rilles extremsmarriga kladdkaka. Han hade ännu inte fått vår present, men om en stund är han lycklig (hoppas vi...) ägare till en väldigt fin snowboard med bindningar. Han kommer att bli jätteglad, för han pratade med mig om att han ska åka hem till Sverige i mitten av februari och köpa bräda (fast det slipper han ju nu!) och hämta bästisen Sune (som egentligen heter Emil) för två veckors tokåkande. Nu behöver han bara köpa sig ett par skor. Najs!
















(Linus, 17½ och Lillkusin Leo, typ 3-4 månader)
Hmmm... Nu börjar jag bli sömnig. Klockan är inte ens åtta och jag tänker nog stanna uppe åtminstone en timme till. Kanske. Å andra sidan är det ganska lockande att krypa ner under det fluffsiga duntäcket med boken, läsa en stund och sedan bara glida bort...