... i vilken vår hjältinna sakta vaknar

Än så länge är det söndag. Än så länge är jag ledig. Jag hade satt telefonen på väckning strax efter nio (för att vända rätt mina morgonvanor), men vaknade av mig själv innan den började väsnas. Låg och sträckte på mig en stund och gick sedan upp, gick ut i köket och fick på en kanna kaffe innan jag gick ut i badrummet för att hämta morgonrocken och raggsockarna.

Nu sitter jag här och slölyssnar på morgonprogrammet på fyran medan jag dricker mitt goda kaffe. I rutan står ett orakel och pratar om trenderna för 2008. Han tror att dels blir det inne med mor- och farföräldrar. För mig har de alltid varit inne, även om de inte längre är i livet. Mina barns far- och morföräldrar lever och jag vet att de är mycket omtyckta och uppskattade - inte minst morfarn som minsann både kan mejla och skicka sms/mms.

Dels blir det också inne med förtydligande (och bevarande) av våra könsroller, säger Oraklet. Det bekymrar mig lite - inte minst i ljuset av de senaste artiklarna i ämnet som jag läst och funderat över. DN har haft ett par intressanta saker (länk1 och länk2) som väckt både tankar och känslor hos mig. Debatten handlar om jämställdhetens baksida, som jag känner alltför väl - det är så lätt att hamna i traditionella mönster och så svårt och utmanande att försöka bryta dem utan att det uppfattas som kritik, eller angrepp, på person. Trots att man vet hur man vill ha det. Trotsatt man åtminstone ytligt sett säger sig vara för jämställdhet. Och så blir det bråk, gräl och slitningar.

Jag har själv varit där. Gång på gång. Och ofta är felet till stor del mitt eget. Det är som att jag aldrig lär mig... Jag råkar både tycka det är roligt att pyssla och laga mat och feja (nåja...) och sådana grejer och vara snabb och bra på det - och därför känns det inte alls viktigt att jag är den som gör större delen av de där grejerna. Till en början. Men efter hand blir det nästan alltid så att det plötsligt tas för givet och när jag då ber om hjälp (Hjälp? Hjälp? Vafan - man ska väl dela på ansvaret?) blir det plötsligt besvärligt.

Och nu ska det alltså bli mer sådant? Mer kvinnor i traditionella sysslor? Mer karlar som gör mindre? HUFF.

Jag har inte för avsikt att inleda något nytt förhållande. I all synnerhet inte ett förhållande som innebär att man bor ihop. Men skulle jag någonsin göra det (rent hypotetiskt) har jag lovat mig själv att direkt avtala om alla sådana saker. Det må kännas fyrkantigt och trist men jag tror det är nödvändigt. Kanske t o m läskiga arbetsscheman på kylskåpsdörren. Petimeterrättvisa. Just av de skäl som artiklarna påvisar.

Nu ska jag fylla på min kaffemugg och ta mig en macka till. Dagen i övrigt kommer att innehålla bortstädande av allehanda julrelaterade prylar, en riktigt lång promenad i snölandskapet, läsning, tedrickande och annan stillsam uppladdning för vårterminen. Troligen blir det en del bloggande också...