(Ett småländskt samhälle ilar förbi utanför mitt tågfönster - eller om det kanske var tvärtom..?)
Egentligen finns det inte mycket att rapportera. Man måste liksom ha varit med för att veta hur totalt avslappnat och genommysigt det är att sitta i en turkos buss en januarilördag med funkmusiken dunkande, god mat och dryck, levande ljus, ett skånskt åkerlandskap utanför, raggsockar (jodå!) och sköna vänner där samtalet flyter lätt och ledigt, respektfullt, nojsigt, skojsigt, innerligt, djupt och sant över såväl lättsamheter som Det Kanske Allra Svåraste. Sådan var kvällen där ute på Österlen. Sedan var det skönt att linda in sig i sovsäcken, stänga av elementet som nästan stod och hoppade av hetta och sakta glida bort för att så småningom vakna till liv av stillsam musik och doften av nybryggt kaffe.
På stationen i Lund uppmärksammade jag en stickgraffiti och kunde inte bara fota den utan tog också reda på hur den monterats. Idén från häromdagen har jag ju kvar...
Nu är jag trött och seg och matt (kvällen/natten tar ut sin tribut) och ska skaffa mig vederkvickelse i ett varmt skumbad. Till sällskap har jag den tredje delen i Lian Hearns serie om klanen Otori. Ljuvligt!
Inlägg
2 kommentarer:
Tack för helgen, Sis! Du är en Bästaste av de Bästa!
I love you!
/A
två uppdaterade bloggar fanns det på min reader. din och lottens. döm om min förvåning när jag läst din och tar upp hennes och den heter Tågresan hemåt! galet!
nu ska jag iväg men det kommer rapport från mitt håll med. kul att du fick en fin helg!
Skicka en kommentar