... i vilken vår hjältinna tänker på saker på jobbet

Här är några saker som händer på jobbet just nu:

- vi jobbar frenetiskt med texthäftet till nästa veckas nationella prov i svenska. E. sover knappt på nätterna av oro, trots att jag säger att det kommer att gå fint.

- 5-6 stycken får sparken pga vikande elevunderlag

- någon har tagit för vana att bryta av sin blyertsspets i låset till mitt klassrum

- våra rektorer slutar (en går i pension och en blir chef i bildningsnämnden)

- inga ersättare utsedda

- korridorerna är fulla av kära tonåringar som hånglar järnet

- ett par kollegor är också kära och de är fanimej värre än tonåringarna, när det gäller att stå och småhångla i alla upptänkliga hörn

- jag har lovat hjälpa en av mina elever med hans historia på våra svensklektioner. Han ser lättad och glad ut. Det är värt massor.

- det pratas massor om likabehandling när det gäller etniskt ursprung, funktionshinder och religion. Ingen säger ett käft om sexuell läggning eller genusfrågor. Eller jo:

- på ett möte häromdagen fick vi veta att vår lilla kommun, tillsammans med två andra småkommuner, är sverigeledande vad gäller att betygsklyftan mellan killar och tjejer tokökar. Att tjejer genomgående har bättre betyg är ju allom känt. Men varför ökar skillnaden? Och varför ökar den så mycket? Och varför ökar den så mycket här? Vad hände i slutet av 90-talet eftersom ökningen började där, någonstans vid millennieskiftet. Svaret ska tydligen finnas någonstans, men när jag och en kollega föreslog att en idé kanske vore om vi blev mer vaksamma på genusfrågor... på hur killar och tjejer behandlas i klassrummen... kanske rentav skulle kunna få hit en genuspedagog som kunde hjälpa oss att se handlingsmönster... nya sätt att angripa problemet... då blev det tyst. I och med det fattade jag inte ens varför frågan lyftes. För där någonstans skulle ju en del av svaret kunna ligga?

- [minst] en kollega är gravid

- [minst] en elev också

- jag och min mentorskollega har köksvakt i personalrummet den här veckan.