... i vilken vår hjältinna trängts

Så småningom fick jag tummen ur och gjorde mig redo för utflykten till Kista. Inne vid centralen väntade Ingalill och hennes E och efter införskaffande av varsin kaffe tog vi pendeln ut mot Kistamässan. Kort promenadväg från tåget till mässcentret där vi pyntade våra 120 kr och kastade oss in i vimlet och trängseln. Hundratals, ja mer troligt tresiffrigt, kvinnor i alla åldrar och varianter trängdes värre än i Ullared strax innan stängningsdags. Rejält tilltagna supertankers i övre medelåldern dominerade bilden. Supertankers både till formatet och till egenheten att inte kunna stanna eller gira undan utan enorma reaktionssträckor. Timid som jag är, i sådana sammanhang, fällde jag ju inte ut armbågarna och fick därmed skylla mig själv för ett par ömma tår, ett blivande blåmärke på överarmen och öm axel.

Men efter en stunds strosande vande jag mig vid larmet och trängseln och kunde gå omkring och faktiskt se allt roligt och inspirerande som fanns där. Det syddes och pärlades och scrappades och virkades och stickades och quiltades och det fanns hur mycket som helst att köpa på sig om man ville. Jag fokuserade på garn i olika kvaliteter:



















Garn nr 1 är det mest spännande! Det är ett bambugarn (tillverkat av 90% bambufibrer - som ser ut precis som silkefibrer innan det spunnits - och 10% sojafibrer, vilket är en restprodukt från sojaindustrin). Miljövänligt och så oerhört mjukt och härligt. Jag har en plan för de här tre nystanen.

Nr 2 är ett mjukt och varmt garn i 66% ull och 34% mohair. Melerat i fina färger med svart som "bas". Jag tänker att det faktiskt ska bli en halsduk till mig själv! Så har jag lite tunnelbanevirkning i veckan som kommer.

Nr 3 är 100% merinoull. Det ska inte bli ett plagg utan en sak. En rätt rolig, smått ironisk sak. Om jag klarar det. Garnnystan nr 4 ska bli en detalj till denna sak.

Nystan nr 5 (100 % mjuk soft ull av Eskimotyp) ska bli en lång stickad halsduk. Eftersom han inte läser bloggen kan jag avslöja att det ska bli en liten present till Mannen i Mitt Liv. Otålig som han är kommer han inte att vilja vänta till jul, så han får den på lördag när han kommer hit.

Prytteln, med nr 6, som knappt syns är en fin virknål från KnitPro. Handgjord i lenaste trä. Väldigt skön att arbeta med! Jag vet för jag har ett par stickor i samma material.

När jag väl kom hem var jag både toktrött och galet hungrig. Jag sparkade av mig stövlarna, hängde av mig väska och jacka och halsduk och tvättade raskt händerna. Ut i köket och hystade ut ett vitkålshuvud, en tub majonnäs och en burk crème fraîche ur kylen. Hyvlade ned en försvarlig del av vitkålshuvudet med en osthyvel (jag formligen älskar tunna strimlor av vitkål) och gojade ihop en röra av fettprodukterna, lite salt och nymalen svartpeppar. Meckade ihop det hela till en vidunderligt god cole slaw, som jag sedan åt upp lejonparten av tillsammans med lite knaperstekt bacon. Inte alls dumt, på min ära! Snabbmat som funkar!

Resten av kvällen kommer med största sannolikhet att tillbringas i halv soffkoma framför teven. Jag är inte alls så säker på att jag ska kolla Körslaget. Jag ser hellre Snatch på tvåan... eller något annat. Har en film här hemma som jag fått låna av syrran men det har inte blivit av att jag sett den. Kanske skulle ta tag i den? Vad som är säkert är att mina återigen raggsocksförsedda fötter kommer att vila på bordet och att jag kommer ha en stickning i handen! Tänder lite ljus också.

Stay tuned, me hearties...

... i vilken vår hjältinna bildar sig

Humhumhum... nanananaaaa... Jag bildar mig. Det känns riktigt skönt. Jag har för avsikt att tillbringa mina lata sommarlovsdagar med att förkovra mig. Bilda mig. INbilda mig. Utbildning syftar till att lära sig något man kan visa upp, något man kan använda i t ex jobbsammanhang. Examina, behörigheter och kanske rentav lite kunskaper att visa upp papper på. Något som i den bästa av världar lämnar en form av garanti för att jag kanske har vissa insikter i exempelvis min yrkessfär. Något samhällsnyttigt, rentav.

INbildningen gör jag enbart - och enbart - för min egen skull. För att jag vill veta. Vill kunna. Vill förstå. Vill bli förtrogen med. Vill kunna fundera, resonera och kanske rentav diskutera.

Jag var och tog en fika på Fenix idag med vännen, tillika kollegan, Mia. Hojhoj vad det händer grejer, minsann. Hon träffade en bekant på SRF... någon hon känt i många år... och plötsligt... det bara tände till... sa "klick" enligt vad hon själv sa... och nu lever hon själv med sonen och sambon har flyttat ut och hon är nykär och ser så... glad ut. Glad, avslappnad, vacker. Som det kan bli, va'!?

Efter fikat passade jag på att plocka ut euro i uttagsautomaten och köpa lite ägg och tandkräm. En mentorselev från förra läsåret traskade förbi medan jag låste upp min cykel och vi växlade några ord. Jag fick ett infall att kvista inom bibblan på väg hem och lånade på mig några bildande böcker. Nu läser jag. Jag läser med en känsla av brådska. Så många kunskapshål att fylla. Terminologi att lära mig. Att förstå. Sätta i ett sammanhang. Så mycket jag vill veta. NU!

Jag pausade i läsningen för att se lite på teve - Mördare okänd på SVT1 - och stickade lite på det plommonfärgade evighetsprojektet under tiden. Nu har jag serverat mig ett glas rött (KWV Roodeberg) och funderar seriöst på att sätta på något mjukt och tyst på stereon och krypa i säng och läsa. Läsa länge. Länge. (Det blir inget telefonsamtal inatt, så jag passar på att använda tiden till annat som också känns angeläget.)

Jag har gjort en annan sak idag, också. Jag har en blogg till - sedan bara någon dag. Jag har skrivit lite i den. Bara som ett test. Tanken är inte att den ska ersätta den här - utan att den ska vara ett annat forum, så småningom. Eller inte. Kanske är det ingen bra idé. Jag har inte bstämt mig för det än; om det är bra eller inte, alltså.

Ni får ett uppdrag av mig; försök hitta den! Om ni hittar den betyder det att någon obehörig också kan göra det. Den ska inte gå att hitta, men givetvis går det om man ger sig fan på det - och är lite kreativ. Och vet att den finns... Vill ni hjälpa mig, me lovely ones?

... i vilken vår hjältinna har helgkänsla

Det är ju en halv arbetsdag kvar, och ändå känns det redan som lite helgstämning. Dagen blev lång och mycket har hunnits med - inklusive ett par möten, förberedelse för morgondagens nationella prov och en milslång powerwalk på lunchen. Efter arbetsdagens slut blev jag sittande kvar och pratade en lång stund med ett par sköna arbetskamrater. Sedan gick jag ner till byn och handlade lite, gick hem och lagade middag och pratade en stund med sonen, på msn. Det är städat och ljusen är tända. Ska laga mig te om en liten stund.

Jag småkollar på teven lite; ett program som jag tror heter ZappEuropa. Ett inslag handlar om Luton, England, där man misstänker att väldigt många unga flickor tvingas sluta skolan för att ingå arrangerade tvångsäktenskap. Vidrigt är vad det är. En av flickorna skickades till Pakistan för att giftas bort när hon var bara 13 år och fick veta att hon inte fick komma tillbaka till England förrän hon var gravid, vilket blev ungefär ett år senare. Men tro inte att detta är enbart en engelsk företeelse. Ånej, det förekommer i Sverige också. Inte så unga tjejer som 13, kanske, men helt klart i högstadieåldrarna. Det hände bl a en elev på en skola jag tidigare arbetat på. Och även här tycker en del unga tjejer - och deras familjer! - att det här med utbildning inte är så viktigt eftersom tjejerna ändå ska gifta sig så snart de är 15, 16, 17 och sedan bli försörjda av en man. I bästa fall. Jag mår illa när jag tänker på det. Men vad kan man göra när inte ens tjejerna själva verkar reagera?

På jobbet diskuterar vi en resa till Köpenhamn, ett litet gäng. Det lär ska finnas ett fantastiskt konstmuseum söder om Köpenhamn, som heter Arken. Dit tänker vi åka, i stället för Louisiana där de flesta av oss varit mer än en gång. Det kan bli mysigt, även om jag ännu hellre hade sett att vi hade åkt till Stockholm, nu i april, och gått på Moderna och kollat lite annat kul. Men det får jag ordna på egen hand.

Tror jag ska laga det där teet, nu. Och ringa ett samtal...

... i vilken vår hjältinna fått lite gjort

Man kan betona det på två vis... Lite gjort, eller lite gjort. Och det är väl ungefär så det känns. Jag har inte gjort en massa saker idag, men det jag gjort har varit roligt och vettigt. Jag har jobbat vidare med DHKP (det börjar ta form nu), jag har bakat bröd, jag har varit i stan och jag har haft massa mysigt med Johanna.

















(Johanna på tåget)
I stan lämnade jag min symaskin på lagning. Det vill symaskinslagaren ha 750 spänn för. Jag hoppas innerligt att det är värt det. Jag har också köpt lite decoupageprylar (faktiskt bara ett lim/lack och en liten roller) och - tro det eller ej! - ett par skor! Ett par svarta med höga klackar. Tveksamt om de är snygga till jeans, men desto läckrare till kjol. Att springa omkring med dem i trappor och korridorer blir en intressant utmaning. Middagen fick bli libanesisk (på Ali Baba) och jag var inte inne på Umbra och köpte garn.

Fröken S har fått en ny transportbur också. Det var ganska roligt att skaka lite aggressivt på buren emellanåt och förskräcka rekorderliga djurvänner som rastade sina reflexvästförsedda, fyrbenta vänner på Växjös gågator... Själv var Fröken hemma och vaktade bakgården...













Kameran var med och vi var visserligen inte särskilt fokuserade men vi lyckades ändå registrera ett par street-art-grejer. Jag tror att ska man plåta sådant ska man vara ensam och verkligen gå in för bara det. Se med andra ögon än fönstershoppar- och skoj-och-skratt-ögonen. Dock hittade vi alltså dels den här:













2007 var året då det firades 300-årsjubileum för Carl von Linné och ingenstans firade man mer än i hans hembygd. Men någon anser helt klart att 301 år faktiskt är både mer och tuffare än 300, och visade det så här:

















Faktiskt ganska snygg. Synd att det runnit lite, bara.

En märklig sak hände i morse. Eller... egentligen igårkväll. Jag och Johanna småpratade lite om syskonen och när jag skulle lägga mig började jag tänka på Jenny. Jag kände mig orolig och bestämde mig för att höra av mig till henne direkt på morgonen. Vilket jag alltså gjorde. Och... då berättade hon att hon var på väg till jobbet, och att hon var lite försenad eftersom hon inte sovit på hela natten. Hon hade inte tillbringat natten i sin säng utan på en akutmottagning eftersom en visdomstand blivit så superinflammerad att två plommonstora bölder slagit upp - en i gommen och en i halsen. Dessa hade läkaren fått öppna och greja med och sedan hade han förskrivit någon dunderantibiotika. Hon mådde fortfarande inte bra, såklart, men eftersom det bara var möten och planering på jobbet ville hon inte sjuka sig.

Givetvis kan min oroskänsla ha varit rent allmän, men lite konstigt var det ändå. Det tyckte vi båda.

Klass 9A var bara en snuttifierad halvtimme idag. Bortsett från matteläraren och idrottsläraren är jag verkligen inte imponerad av de andra superpedagogerna. SO-läraren gör ett ganska platt och mesigt intryck, t o m. Men jag ska följa serien. Det ska jag. Det blir nästan körigt. Vännen P:s dotter är med i Häxjakten som börjar 17 mars. Den vill jag ju gärna kolla in, förstås. Klass 9A, då. Och så Skolfront. Jag får sätta larm via mobilen annars kommer det att köra ihop sig.

Nu är jag väldigt trött. Jag var uppe kvart över sju i morse fast jag är ledig. Jag fattar faktiskt inte varför, men jag vaknade vid sju av att Fröken ville mig något. Men sedan skuttade hon ner från sängen och jag försökte somna om. Lönlöst. Det var bara att kliva upp efter ett par försök. Fixa sig kaffe och lyssna på P1-morgon. Så kasst. Att inte kunna somna om, alltså.

Men nu kan jag garanterat. Ska strax göra det. Jag tar med mig min nya älskling, Neil Gaiman, i sängen.

G'natt bloggläsare var ni än är...

... i vilken vår hjältinna undrar

Jag sitter och zappar lite framför teven, sådär härligt loj och nöjd. Men vad är det som hänt med Discovery och Animal Planet? Discovery har nästan bara motortråkprogram och åtminstone varje gång jag zappar in på Animal Planet verkar det pågå en evighetslång serie om några djurpoliser som åker omkring och räddar djur som far illa. Det senare är ju såväl behjärtansvärt som nödvändigt, men vad hände med härliga program om historia och om vår planets fantastiska fauna? Jag vill se program om hajar och valar och fågelspindlar och murmeldjur och surikater och vulkaner och mumier och korallrev och mayaindianer och katakomber och jag vill till och med se svartvita dokumentärer om "Slagskepp vi älskar" hellre än ett endaste avsnitt till av American Chopper eller Miami Ink. BLEH!

Det är riktigt svalt och skönt i mitt sovrum, inatt. Elementet är avstängt och fönstret står lite på glänt, precis så som jag tycker om att ha det. Jag ska stänga av teven, nu, och krypa ner under fluffsiga duntäcket med en bra bok.

... i vilken vår hjältinna simmar lugnt

- Jag tror fan jag ska börja knarka snart, sa en kollega idag när det började hopa sig lite väl mycket. Det handlar ju inte bara om lektioner och lektionsförberedelser, eller efterarbete, utan om det andra jobbet på jobbet; elevvård, möten, arbetsgrupper, föräldrakontakter, etiska dilemman osv osv ad infinitum.

Kanske är det lugnande att rulla sig en joint och glida bort en stund, men jag använder andra flyktmetoder. En av de där oerhört lugnande och avslappnande grejerna är att ta ett hett bad. Inte kände jag mig uppskruvad direkt, innan jag tappade upp vattnet, men å andra sidan kan jag ju tillåta mig att bli precis hur avslappnad som helst. Så jag tände lite ljus, hällde i badskum och tog med mig Douglas Adams Tedags för dystra själar. Den är väl rätt okej, men är inte ens i samma härad som Liftarens guide... Men saken är den att sonen undrade om jag hade lästips till honom (och han använder i princip Liftarens... som Bibel) och jag tänkte kolla upp vad Douglas Adams har gjort mer. Dock tror jag att Terry Pratchetts böcker om skivvärlden, t ex, skulle fungera bättre.

Nu är jag nybadad, har druckit te (helt lägligt tog mitt Earl Grey slut samtidigt som den sista skorpan gick åt), pratat en stund med ett av mina norskebarn i telefon och är skönt sömnig. Jag sitter här och slölyssnar på "Babel Special" med Åsa Linderborg som gäst, på SVT2, men tror jag ska avrunda, logga ur, släcka ner och gå och lägga mig under mitt fluffsiga duntäcke.

G'natt!

... i vilken vår hjältinna sitter uppe

Jag är trött och seg. Men känner mig en smula obstinat och fnular på om jag inte skulle ta och stanna uppe en dryg timme till och kolla på Beckman, Ohlson och Can, på SVT2. Det kan funka om jag lagar mig en balja te, till. Och kanske ett par skorpor till...

Ja. Så får det bli!

Och här kommer en politisk kommentar ;-)

... i vilken vår hjältinna är tillbakalutad

Det är skönt att sitta här i sköna soffan och veta att det är rent och fräscht här hemma. Det som bara skulle bli en dammsugning blev också dammtorkning, skurande av badrum, moppning av golv och vattning av blommor. Välbehövligt, faktiskt. Nu när jag är förkyld känner jag av Frökens närvaro mer än vanligt. Men aldrig kan man ju vara riktigt nöjd. Just som jag var klar med städningen bröt en sned sol fram en stund och det blev onödigt tydligt att mina fönster ser kläggiga ut. Är det något jag inte är bra på när det gäller hushållsfiffande är det fönsterputsning. Men det är bara att ta tag i. Inte idag, dock.

Jag försöker lyssna på teven - nyss intervjuades Jan Björklund och samtidigt som jag tycker han i mångt och mycket har noll verklighetskoll, så vill jag gärna följa med i skoldebatten. Men det är svårt eftersom det samtidigt spelas Maiden högt samtidigt som det skramlas.

Sådär. Dörren till arbetsrummet stängd. Varför ska jag lista ut att den ska vara det - när det inte är jag som spelar högt och väsnas?

Nu är iofs inslaget med Björklund slut, då. Jag återgår till ni-vet-vilken-bok en stund. Ska bara fylla på kaffemuggen först!

... i vilken vår hjältinna haft ett kärt återseende

(Snö, Hiroshige, ca 1830)
Det var först när hon klev in i arbetsrummet som jag insåg hur mycket jag saknat henne - min kära kollega S. Efter att ha varit hemma och sjukskriven efter Operation Urgröpning (och därefter påflugna komplikationer) är hon tillbaka efter 7 veckors bortavaro. JÄJ! Vi fikade slät bulle och drack kaffe och uppdaterade varandra på jobbet och livet och universum och allting.

Egentligen var det två kära återseenden eftersom även kollegan M. kom tillbaka efter att ha åkt på en gruvlig campylobactattack under sin Egyptensemester. Hon såg pigg ut, men var trött och mör, förstås.

Nåväl - nu är de tillbaka och ordningen är återställd.

Efter jobbet tog jag tag i träningen direkt och cyklade 23 km på 31 minuter. Det är faktiskt ganska okej. Efter en skön dusch lagade jag mig en liten rotsaksmiddag och nu ska jag faktiskt bara vegetera här, en god stund. Slökolla på teven och kanske läsa lite mer i Under lysande måne medan jag vilar fötterna på soffbordet och förstrött killar Fröken Smilla bakom öronen.

Just nu intervjuas Peter Siepen i reprisen på Carin 21:30 och jag kan inte låta bli att gilla karln vars motto är Min fysik - Din belöning. HOHO! Och utan att göra någon direkt koppling i övrigt, mer än att han ser oförskämt bra ut, kommer jag att tänka på den übersnygga transan jag såg i Lund igår. SÅ läcker och med en kappa som Johanna skulle döda för att äga.

Idag är det 19 år sedan jag födde mitt fjärde barn.

















(Linus, typ 13)
Lillmysen fyller nitton år och när jag pratade med honom för en liten stund sedan var han hemma hos storasystern Matilda i Hemsedal och hade munnen knôkafull av Rilles extremsmarriga kladdkaka. Han hade ännu inte fått vår present, men om en stund är han lycklig (hoppas vi...) ägare till en väldigt fin snowboard med bindningar. Han kommer att bli jätteglad, för han pratade med mig om att han ska åka hem till Sverige i mitten av februari och köpa bräda (fast det slipper han ju nu!) och hämta bästisen Sune (som egentligen heter Emil) för två veckors tokåkande. Nu behöver han bara köpa sig ett par skor. Najs!
















(Linus, 17½ och Lillkusin Leo, typ 3-4 månader)
Hmmm... Nu börjar jag bli sömnig. Klockan är inte ens åtta och jag tänker nog stanna uppe åtminstone en timme till. Kanske. Å andra sidan är det ganska lockande att krypa ner under det fluffsiga duntäcket med boken, läsa en stund och sedan bara glida bort...

... i vilken vår hjältinna fått lite uträttat

Nu sitter jag här i soffan med en mugg Blue Java. Mätt och nöjd. Och minsann om inte lägenheten är nystädad och fin, också. Tända ljus på bordet och i fönstret.

Fröken Smilla ligger här bredvid och softar. Annars har hon mycket att stå i. Bollar och leksaker som ska jagas, fönster som ska bevakas och dammsugare som ska undvikas. Nu är hon förstås trött. Antagligen ligger hon och klurar ut nya hyss. Häromdagen, t ex, när jag kom hem från jobbet låg två av mina fina - och inte särskilt billiga - nystan av silke/alpacka på hallgolvet... Fröken själv kom tassande från arbetsrummet och såg väldigt oskyldig ut.

Om en stund ska jag lägga mig tillrätta i soffan här, och titta på Hitta Nemo. Ungefär vad jag orkar med, idag. Jag känner en stilla sorg över det som inte blev som jag hoppats, men också försiktig optimism inför en framtid jag inte vet så mycket om.

... i vilken vår hjältinna tänker på... BLÜMCHEN

HAHA! Jo! Det är sant! När jag var ute på min runda ploppade hennes Heut' Ist Mein Tag upp. Jag har ett gäng eurodiscolåtar (LeilaK, 2Unlimitied, Scatman, Scooter m fl) på ett spår och det är suverän musik när jag är trött och seg och/ellervill lägga in överväxeln. Vilket jag alltså ville idag!

Jag lyssnar och kan inte låta bli att le åt minnet av sonens första spirande tankar kring tjejer och de intressanta attribut dessa är försedda med. Han var väl i 9-10-årsåldern och visst hade han ibland sneglat lite diskret på storasyrrornas tjejkompisar, men med Blümchen kom det första erkännandet... "hon är så söt... och... ähm... hon har snygga bröst..." HOHO, Lillmysen, vad du var SÖT. Vad du är söt! Minns du? ;-) Annars får du en liten påminnare här!

Jag är inte hungrig men känner att jag behöver något. Får se vad jag kan sno ihop innan jag intar tevesoffan för att se About Schmidt på fyran. Lagom ansträngande.

... i vilken vår hjältinna sakta vaknar

Än så länge är det söndag. Än så länge är jag ledig. Jag hade satt telefonen på väckning strax efter nio (för att vända rätt mina morgonvanor), men vaknade av mig själv innan den började väsnas. Låg och sträckte på mig en stund och gick sedan upp, gick ut i köket och fick på en kanna kaffe innan jag gick ut i badrummet för att hämta morgonrocken och raggsockarna.

Nu sitter jag här och slölyssnar på morgonprogrammet på fyran medan jag dricker mitt goda kaffe. I rutan står ett orakel och pratar om trenderna för 2008. Han tror att dels blir det inne med mor- och farföräldrar. För mig har de alltid varit inne, även om de inte längre är i livet. Mina barns far- och morföräldrar lever och jag vet att de är mycket omtyckta och uppskattade - inte minst morfarn som minsann både kan mejla och skicka sms/mms.

Dels blir det också inne med förtydligande (och bevarande) av våra könsroller, säger Oraklet. Det bekymrar mig lite - inte minst i ljuset av de senaste artiklarna i ämnet som jag läst och funderat över. DN har haft ett par intressanta saker (länk1 och länk2) som väckt både tankar och känslor hos mig. Debatten handlar om jämställdhetens baksida, som jag känner alltför väl - det är så lätt att hamna i traditionella mönster och så svårt och utmanande att försöka bryta dem utan att det uppfattas som kritik, eller angrepp, på person. Trots att man vet hur man vill ha det. Trotsatt man åtminstone ytligt sett säger sig vara för jämställdhet. Och så blir det bråk, gräl och slitningar.

Jag har själv varit där. Gång på gång. Och ofta är felet till stor del mitt eget. Det är som att jag aldrig lär mig... Jag råkar både tycka det är roligt att pyssla och laga mat och feja (nåja...) och sådana grejer och vara snabb och bra på det - och därför känns det inte alls viktigt att jag är den som gör större delen av de där grejerna. Till en början. Men efter hand blir det nästan alltid så att det plötsligt tas för givet och när jag då ber om hjälp (Hjälp? Hjälp? Vafan - man ska väl dela på ansvaret?) blir det plötsligt besvärligt.

Och nu ska det alltså bli mer sådant? Mer kvinnor i traditionella sysslor? Mer karlar som gör mindre? HUFF.

Jag har inte för avsikt att inleda något nytt förhållande. I all synnerhet inte ett förhållande som innebär att man bor ihop. Men skulle jag någonsin göra det (rent hypotetiskt) har jag lovat mig själv att direkt avtala om alla sådana saker. Det må kännas fyrkantigt och trist men jag tror det är nödvändigt. Kanske t o m läskiga arbetsscheman på kylskåpsdörren. Petimeterrättvisa. Just av de skäl som artiklarna påvisar.

Nu ska jag fylla på min kaffemugg och ta mig en macka till. Dagen i övrigt kommer att innehålla bortstädande av allehanda julrelaterade prylar, en riktigt lång promenad i snölandskapet, läsning, tedrickande och annan stillsam uppladdning för vårterminen. Troligen blir det en del bloggande också...

... i vilken vår hjältinna gör det enkelt för sig

Nyss inkommen från en riktigt snabb och lång runda är jag visserligen nöjd och glad men också frusen och hungrig. Jag väljer att göra det enkelt för mig och sätter lite basmatiris på kokning tillsammans med en buljongtärning.













Medan det kokar upp tänder jag ljus lite här och var och sätter på Nick Drake's Five Leaves Later och kollar upp om det kanske är något sevärt på teve.

Men jag har sett Willow massor med gånger och Den galne professorn 2 känns inte som något jag har lust att se; lika lite som sportårskrönikor eller gör-det-själv-program för hundägare. Så det får bli en stund med en bra bok innan jag tar mig an skrivuppgiften i Skrivarkalendern.

Ska bara slänga ner en påse wokgrönsaker i riset, hitta på lite bra krydderier och röra om, först.













Sedan ska jag avnjuta min middag med John Irving.

Det enkla är ofta det sköna. Faktiskt.

... i vilken vår hjältinna tappar målföret (nästan)

Vafan..?

Jag sitter här i min soffa och slökollar på teven. På tvåan har en ny programserie börjat; Frufritt heter den. Vad är detta? Jag kollar upp på SVT:s hemsida. Där kan man bl a läsa att samebyns kvinnor åker till Kenya i 10 dagar "och männen blir kvar med jobb, barn och hushållsarbete". Eh..? Jaha..? Och..? Vad är grejen med det? I vilket århundrade lever programmakarna? För att inte tala om SVT:s ledning? Hallå - detta är public service; till detta går alltså min skatt och min samvetsgrant betalda teveavgift? TIO dagar... Vi snackar inte tio VECKOR, eller MÅNADER utan tio DAGAR. Menar de på fullt allvar att män generellt är så ojämställda, för att inte säga inkompetenta, så att det blir "humor [...] och komplikationer" när de ska klara sig själva och ungarna i TIO DAGAR..? Jag skulle kunna bli förbannad för mindre, men väljer hellre att skratta åt skiten. Och zappa över till något annat. Bra karl reder sig själv - oavsett om det handlar om tio dagar eller tio månader.

Visst finns det en del män som påstår sig inte klara sig själva, och det finns dessutom de som inte gör det - och det får stå för dem. De är en sorglig hop, som inte vill försöka ta ansvar för sig själva (för det är det det handlar om - och inget annat). Men jag tror faktiskt att de är en utdöende art (vilket jag tackar för) och jag kan inte se vitsen med att göra ett program som Frufritt, faktiskt, som cementerar gamla mönster och roller. Kvinnor ska inte vara oundgängliga i hemmet, lika lite som män ska vara undgängliga.

Såklart är det så att jämlikhet inte främst handlar om vem som gör vad hemma, utan fastmer om inställningar och attityder, men... detta behöver ju manifesteras i ett så rättvist ansvarstagande som det bara är möjligt. Tycker jag. Vad tycker du?

... i vilken vår hjältinna slackar i soffan

Jag har fyllt min söndag med skrivande, samtal med Lillmysen och med Johanna, fulkopiering av lite korta filmer, en promenad i dimma, soppkok, brödbak och tvätt. Kvällen har jag tillbringat i soffan med Jindabyne, stickning, dator och lite kuddar.

På Dokument inifrån handlade det om skolan. Igen. Det mesta verkar handla om skolan, nu. Programmet tog upp hur de elever reagerar, som får stryk hemma. Att de tar ut det i skolan, på dem de kan ta ut det på; lärare och kamrater. Inget nytt, men likafullt väldigt sorgligt. Jag har sett det själv; elever som ertappas med fusk på ett prov (inte på min nuvarande skola, mind you!) men får panik när man ska ringa hem och prata om det, eftersom de får stryk då. Och... får de inte godkänt på prov får de också stryk. Alltså fuskar de. Och hoppas på att inte ertappas... Snacka om en lose-lose situation...

Jag surfade runt lite och kollade iPods idag. Jag tror jag får tillbaka en substantiell summa pengar, på skatten, snart, och skulle vilja glädja mina barn lite extra. OM det blir affär blir det varsin iPod Nano (8GB) till de "stora" tjejerna och en Classic (80 GB) till den "lilla". Lillebroren får andra grejer. Från mig efter förmåga till var och en efter behov, för att travestera Marx.

Jag vet... jag borde nog skrivit klart brevet till min nya chef, men... orka. Jag får ta det imorgon kväll, efter utvecklingssamtalen, istället. Nu ska jag plocka ihop mina grejer och krypa ner under täcket och läsa en liten stund. Imorgon är åter en dag.

... i vilken vår hjältinna ser rött

Lycka behöver inte alltid handla om de stora sakerna i livet. Idag handlar det om att jag plötsligt befann mig på väg till stan (vilket är Växjö) med den fasta föresatsen att besöka Umbra, som är en garnaffär jag fått tips om av skolans textillärare. Jag gick dit i akt och mening att köpa svart garn (och accentfärger) för en svart hoodie till sonen, men blev handlöst förälskad i ett helt ljuvligt ullgarn som mest påminde om hår-extensions/rastagrejer. Det fanns i en massa sköna färgblandningar och det röda låg liksom där och bara ville följa med mig hem. Jag har ju grunnat på julklappar till Matilda och det här ska definitivt bli en sådan! Det blir en grov tröja (slutar strax ovanför naveln, ungefär) med långa ärmar. Stickor nr 15 så gissa hur lång tid det kommer att ta... Jag har redan stickat klart framstycket och bakstycket ikväll. Imorgon gör jag ärmarna. Först var det lite tveksamt; jag har inte stickat sedan barnen var små men det visade sig vara ungefär som att cykla - man glömmer det aldrig. När jag väl hade nystat garnet och hade stickorna i händerna gav det sig liksom av sig självt. Och jag börjar redan fundera på vad nästa projekt ska bli... Måste alltså bli en sväng till Växjö snart igen... Köpa garn på nätet funkar inte för mig eftersom jag vill ta i garnet, känna hur det känns, bli förförd...













Efter Växjöturen var jag på After Work. Uppslutningen är pinsamt usel, men vi som ändå är där har roligt! Det har blivit så att vi kör en timmes bowling och samtidigt som vi skrattar oss fördärvade så blir vi faktiskt bättre och bättre. och då blir det ju ännu roligare. Jag ska faktiskt dit imorgon också, för en bowlingrunda och ett par öl. Dock i annat sällskap.

Ikväll satt jag och kollade Skolakuten medan jag stickade, Sedan var det ett program om Sonja Åkesson och jag insåg att jag har läst henne alldeles för lite. Nästan inget alls, faktiskt. Det måste det rådas bot på. Men jag har några andra läsprojekt att fullfölja först, så jag skrev upp henne i min att-läsa-lista.

First things first.

Jag fick förresten en barndomsflashback i garnaffären. Garnet kom ju i härvor i stället för nystan och jag frågade tjejen i butiken hur jag enklast skulle nysta upp det.
- Tja, sa hon, har du ingen karl som kan hålla det så kan du ju ta hjälp av en köksstol.
Då mindes jag det, plötsligt... alla de där gångerna då jag fick sitta och hålla garnhärvorna åt mamma medan hon nystade. Hur kunde jag glömma det? Jag minns att vi ofta gjorde det på kvällarna och att det var lite mysigt samtidigt som jag fort blev trött i armarna.

Jag ska ringa min mamma imorgon.

... i vilken vår hjältinna pimmat järnet

PIM. Praktisk IT- och mediekompetens, alltså. Det är ett projekt som Myndigheten för skolutveckling hittat på och under det innevarande läsåret är vi - på jobbet - ålagda att examinera oss i det två första stegen. Det är inte särskilt svårt - jag har redan fixat mina två uppgifter på en sammanlagd tid av kanske 2 timmar (och då gick en jädrans massa tid åt till att få det perfekta ljudet på berättarrösten...) - men frågan är när jag ska använda mina färdigheter på den synnerligen knappa tekniska utrustning som finns till förfogande. Å andra sidan; när man har färdigheterna och idéerna kanske man kan bli en rejält uppsvälld karbunkel i ändalykten på dem som pengar och material ska äskas hos?

Det fiffiga med att jag tokpimmat är att jag imorgon kan vara helt ledig! En del av kollegorna åker på bokmässan och vi som tyckte det var synd att förstöra en hel fredag för att trängas i värsta Ullaredstil fick stanna hemma och jobba med PIM, istället. Och det är jag, som sagt, redan klar med! Hehe. Så imorgon ska jag ge mig en liten sovmorgon och sedan kanske jag åker in till Växjö och fikar och traskar lite och kikar i affärer. Vem vet - kanske är det imorgon jag till slut ska hitta lite kul pyssel på Panduro? Och så ska jag träna, förstås. Nästa vilodag får bli måndag, har jag bestämt.

Detta om detta. Torsdagar är kanske veckans näst bästa arbetsdag. Nej - inte kanske... Den är nästbäst. Den har en lagom mix av undervisning och planeringstid med ett par av de grupper/klasser jag trivs allra bäst med, just nu, och så hägrar ju yogan vid arbetsdagens slut. Powerwalking och Nautilus i all ära men poweryoga är så jäkla tufft, roligt och avkopplande att det helt enkelt blivit min favoritträning! De 75 minuterna liksom bara flyger iväg. Visst blir jag full i skratt ibland när jag gör rörelserna fel, eller som idag när vi skulle stå på ett ben, framåtlutade så att överkroppen och det utsträckta benet beskrev en rak linje och armarna hölls utåt som på ett flygplan, typ. Tro mig - det är inte lätt - i all synnerhet inte som avslutande position i en serie rörelser som var så tröttsamma att benen bara skakade. *s*

... och hemkommen lagar jag te och kollar på UR:s nya programserie Skolfront. Idag handlade det om religiösa friskolor. Inget jag gillar. Barn och ungdomar behöver möta andra barn och ungdomar med annan livssyn och annan inriktning i livet. Det får dem att växa och - förhoppningvis - en dag fatta egna beslut som de kan stå för och leva med. Nästa vecka ska programmet ta upp mobbare och det faktum att vi sedan 1/8 har en ny lag som säger att en mobbare kan flyttas till en annan skola, även om föräldrarna motsätter sig det. Frågan är vart man ska flytta dem... Ska inte missas! Nästa torsdag, SVT2, 19.30.

Tjingeling!

... i vilken vår hjältinna känner sig lite eländig

Det var ljuvligt att ha 3/4 av mina barn här förra helgen. Jag har verkligen saknat dem; inte minst har jag oroat mig för hur de två "små" har det och det kändes gott att se att de verkar må rätt fint och att få prata med dem. Matilda också, förstås, men den flickan vet hur man tar hand om sig och hur man tar sig fram här i livet. Givetvis åt vi också lasagne och kanelbullar. Och promenerade runt den lilla sjön i solskenet. Kärleken tycker om dem och de gillar honom. Det känns så gott!

Eftersom de hade bil hit var det ju fiffigt att låta sonen ta med sig min gamla dator, som han ska bygga ihop med sin nuvarande. Det innebar dessvärre att vi blev utan internetmöjligheter nästan en vecka igen. Men nu har vi säkrat upp kontakterna med yttervärlden avsevärt med såväl stationär dator som en laptop. Trådlöst nätverk också. Det är fint att kunna sitta i soffan eller sängen och blogga och/eller surfa.

Jobbet är fortfarande roligt, men också väldigt krävande. Bara att lära känna mina elever och att ha en bra struktur på planering och lektioner ger mig fulla händer och att dessutom, efter knappa tre veckor, vara tvungen att avleverera skriftliga omdömen kändes tungt i veckan. Omdömena måste dessutom vara så distinkt formulerade att det klart framgår att eleverna inte når målen och därför behöver åtgärdsprogram (och därmed fortsatt plats i Studion) och hur i glödheta ska jag kunna ha underlag för det? Nåväl - jag är en improvisationens mästarinna så jag snickrade ihop riktigt bra omdömen till slut. Och har någon av mentorerna synpunkter, eller frågor, på dem inför sina utvecklingssamtal så får de väl komma och fråga mig, då. Men innan jag kom så långt fick jag ett mindre bryt och ringde till Kärleken och var ledsen och han blev jätteorolig och kom försent till repet eftersom han inte ville sticka innan jag kommit hem från jobbet så han fick krama lite på mig och uppmuntra mig. Och det funkade! Han är

Så... ikväll känner jag mig tom och eländig. Jag orkar liksom inget och det är inte riktigt likt mig; jag brukar ha en bedrövlig massa energi. Jag saknar mina barn, jag har ont i magen och jag längtar efter Kärleken som är på nån sorts grabbfest och jag är allmänt trött och dessutom har jag lite ont i halsen och min arm värker igen. Känner mig uppsvälld och FUL. Inte blir det bättre av att jag vet att jag inte skulle moffat i mig smågodis igår och att jag verkligen borde haft bättre disciplin på min träning på sistone. Den är fanimej under all kritik, just nu. Jag skyller på att jag inte hinner/orkar före jobbet och att jag slutar så sent men det är ju inte riktigt hela sanningen. Och så saknar jag Närmaste A. Vad jag borde göra är att lägga mig strax och sova och sedan dra ut på en skön långrunda imorgonbitti innan vi äter frukost och kör till IKEA i Kalmar. Men gör jag det? Nähärå... Jag sitter här och svär över att boarden hela tiden kukar ur, småtittar på den helt underbart vackra Hero på teven och bloggar, dårå. Och jag lär nog inte komma i säng på den här sidan midnatt...

Ha! Sicken jämrans gnällblogg det blev, då. Ingen kan tycka synd om sig själv som jag om jag sätter den sidan till. En viss tröst - om än klen - är väl att jag är medveten om hur illa jag låter och dessutom kommer jag snart att vara tillbaka i gamla uppåtgängor igen. Kanske dippar jag lite för att jag egentligen inte har så mycket att oroa och bekymra mig för, egentligen? Nu är ju t o m min ekonomi uppstagad.

Wellwellwell... Jag ska inte ytterligare belasta de tappra bloggläsarna med mina jeremiader mer ikväll. Dricka kaffe vid tiotiden på kvällen är nog ingen vidare bra idé, men tänka på Kärleken kan jag såklart göra. Och ska.

Over and out.